Läsa gravstensinskriptioner

Om man mot förmodan skulle få tid över på jobbet, kan man alltid läsa inskriptioner på gravstenar. Ifall man inte har den tiden, får man passa på att läsa medan man passerar på åkklipparen. Det är som att fågelskåda medan man kör bil. Man hinner inte uppfatta allt, man vet inte riktigt var man är, och man riskerar att köra på något eller någon. Bra tillfällen att läsa stenar är medan man rensar ogräs i gravrabatter, eller när man planterar. Men då kan man få lite ont i nacken. Absolut bästa tillfället är när man går och vattnar gravrabatterna manuellt. Då hinner man läsa allt och räkna ut hur gamla personerna blev, och möjligtvis också, på familjegravar, fundera över hur de var släkt med varandra. Eller varför flera familjemedlemmar dog inom en tidsram på ett par månader.

Ett aber i bevattningssammanhanget är att det bara är skötselgravarna som ska vattnas. Och då missar man ju eventuellt intressanta texter och namn. Har man installerat automatbevattning på kyrkogården, får ju alla vatten, men då faller läsmöjligheten bort helt och hållet. För inte stannar man kvar på jobbet till kvällningen då sprinklersystemet går igång. Svårt att läsa i skymningen medan vattnet sprutar åt alla håll.

För att gå över till inskriptionerna: en del av dem beskriver egenskaper hos personer, eller uttrycker en känsla hos de efterlevande, vissa refererar till bibeltexter. På en del stenar finns en uppmaning till den döde, t ex: "Sov i ro". Så finns det de som helt enkelt vill göra ett uttalande. Som denne nedan. Frågan är om det var ett önskemål från de nu begravdas sida, eller om det var någon efterlevande som tyckte att texten var passande. Den går i alla fall inte att misstolka.
På stenen nedan har man kostat på en längre text, innehållande några rim, vilken i sin helhet lyder: "Saliga de som ifrån världens öden, somna i Jesu Kristi tro i döden, Herren skall föra deras själ ur nöden hem till sin glädje".

Dessa två exempel kommer förstås från de kyrkogårdar där jag jobbar. Men de mest originella inskriptionerna hittas nog på griftegårdar i anslutning till större städer. Min absoluta favorit av dem jag sett hittills är denna nedan. Den finns på en kyrkogård i en större stad i landet. Det mest intressanta står på baksidan av stenen! Mer behöver inte sägas...

Var det en sann livsnjutare som gav stenhuggaren detta uppdrag? En som kunde fånga dagen? Leva i nuet? Glädjas åt det lilla? Han eller hon fick i alla fall leva i "47 lyckliga år uppå träben". Undrar om han/hon också levt ett antal år med båda benen i behåll? Och om denne person var lycklig även då? Kanske infann sig den riktiga lyckan efter träbensincidenten? Som kyrkvaktmästare måste man ju få undra!

Arbetet inne i kyrkan

Som kyrkvaktmästare arbetar man oftast utomhus, men de flesta har också s k inre tjänst. Det innebär att man arbetar under gudstjänster, varav de flesta infaller på helger. Man får också hålla ordning i kyrkan, städa, och se till att allt är på plats inför kommande förrättningar.

Vanliga arbetsuppgifter är att:

• fixa blommor till altaret
• sätta på, alternativt höja, värmen i kyrkan inför gudstjänsten
• se till att antalet altarljus är det rätta för helgen
• se till att antependiet (ett slags "förhänge" som hänger ner från altaret) har den rätta liturgiska färgen
• se till att de kyrkliga textilierna är rena, t ex dopservetter, kalkdukar och albor
• hålla koll på förrådet av olika slags ljus, samt dopbevis, fadderbrev och vigselbevis

Vaktmästaren är den första som kommer till kyrkan inför en gudstjänst. Man låser upp, stänger av eventuella larm, och inför högmässan ringer man i klockorna både hel- och halvtimme innan gudstjänstens början. Inför en begravning hissas flaggan, först i topp och sen ner på halv stång.

Före gudstjänsten arrangeras blommorna på altaret och man plockar fram allt som behövs. Vid högmässa ska t ex allt nattvardssilver tas fram, liksom vin och oblater. I vissa kyrkor sköts detta av kyrkvärdar, i andra får vaktmästaren göra det. Man testar att ljudanläggningen och alla mikrofonerna fungerar, och ser till att alla saker finns på sin rätta plats. Och så hänger man upp psalmnumren på psalmtavlorna. Strax före gudstjänsten ska ljusen tändas. Ibland står vaktmästaren vid ingången och delar ut psalmböcker till kyrkobesökarna, om det inte finns kyrkvärdar som gör detta. På bilden nedan är allting fixat inför en gudstjänst. I denna kyrka används inte antependier, kanske för att framsidan av altaret är dekormålat?

Under gudstjänsten fungerar vaktmästaren som ljudtekniker och fixare. Man ringer i kyrkklockorna (=trycker på startknappen) vid gudstjänstens början. Sen ska kyrkobesökarna räknas in och statistiken föras in i en dagbok som finns i varje kyrka. I en del församlingar skrivs statistiken in i en digital kalender också. Efter gudstjänsten plockar man i ordning allting, stänger av ljudanlänggningen, släcker och låser. Nedan en bild på utsikten från vaktmästarens plats vid mixerbordet.
Jag tycker om den inre tjänsten. Det skulle kännas fattigt att bara arbeta utanför kyrkan hela dagarna. Vid gudstjänsten får man tillfälle att träffa människor i arbetet. Som vaktmästare på tre små kyrkogårdar träffar jag inte särskilt många människor under en arbetsdag. Det finns dagar då jag inte träffar någon alls.

En av nackdelarna med den inre tjänsten är att man arbetar under helger. Det blir mindre tid för familj och vänner, men det är ju ett dilemma man delar med många andra yrkeskategorier. En annan nackdel är dagar då det hålls en gudstjänst på förmiddagen och en annan på kvällen. Jag har så långt att resa till jobbet att det inte känns lönt att åka hem emellan. Och man har ju bara betalt för den tiden man är i tjänst. Men kan man bortse från detta, så är vaktmästaryrket ett toppenjobb!

Och så vädret... med hörselkåporna på!

Man skulle kunna säga att i yrket som kyrkvaktmästare är man beroende av vädret. Vissa arbetsuppgifter blir lättare att utföra i vissa väder. Å andra sidan kan man hävda att man INTE är beroende av vädret. De flesta arbetsuppgifter måste ju utföras OAVSETT vilket väder det är. Så det beror lite på hur man väljer att se på saken.

Vissa arbetsuppgifter blir lättare att utföra i vissa typer av väder. Får jag önska, vill jag att det ska vara så här:

Gräsklippning - gärna torrt och möjligtvis lite blåsigt.

Ogräsrensning i grusgångar - företrädesvis efter en regnskur.

Lövblåsning - helst vindstilla!

Blir det busväder går man in i en kyrka och städar den, eller tar ut sin övertid och åker hem till soffan och en god bok.

En dag när jag skyfflade ogräs fick jag se detta. Ett oväder drog fram över landskapet och kom allt närmare. Det blev mörkare och åskan mullrade som bakgrundsljud hela tiden. Jag såg mig om över axeln med jämna mellanrum för att se hur ovädret avancerade. Eftersom jag inte tycker om att skyffla ogräs, hade jag lovat mig själv att som belöning få klippa lite gräs innan jag åker hem. Snabbt hämtade jag klipparen och klippte en yta för att få känna mig nöjd och glad. Ännu snabbare fick jag köra ner till redskapsboden med klipparen för att få in den under tak. Rätt som det var blixtrade det över huvudet på mig. Dags att dra sig ur på riktigt!


Eftersom jag ett par dagar tidigare hade jobbat över lite grann, kände jag att det var dags att ta ut övertiden nu. Jag packade in mig i bilen och åkte hemåt. Några minuter senare kom hagelskuren. Det smattrade så man inte kunde höra sina egna tankar. Värre var att det knappt gick att se vägen eller styra i blandningen av jättehagel och stora mängder vatten. Snabbt in till vägkanten tillsammans med ett gäng andra bilister. Så sträckte jag mig efter hörselkåporna som alltid följer med mig i bilen mellan arbetsplatserna. Såg jag lite muppig ut när jag satt med hörselkåporna på vid ratten? Förmodligen. (Men kanske det sparade min hörsel något...?)

Så här såg det ut genom bilrutan! Bra att vägen hade så breda vägrenar att alla vi ängsliga, icke-bråttom-människor (någon, hm, med väldigt slitna däck...) kunde vänta ut den värsta skuren av hagelbombardemang. Det kan löna sig att passa på att arbeta någon timme extra en dag när det är bra gräsklippningsväder, för då kan man också med gott samvete åka hem tidigare en dag då det blir så här.

Häckar...

Att få följa hela vår- och sommarsäsongen på kyrkogården har inneburit möjligheter att lära nya saker. Häckklippning till exempel. Tidigare har jag bara klippt småhäckar med vanlig, icke-motoriserad häcksax. Häcksax med motor är annorlunda. Det är tungt, det väsnas, och man får sniffa tvåtaktsavgaser medan man jobbar. Fördelarna då? Jo, det går snabbt och man tränar många av musklerna i kroppen, framför allt överkroppens muskler.

Här är muskelbyggarmaskinen. En riktigt bra finess på den är att handtaget går att vrida åt olika håll, så att det blir lättare att klippa i olika vinklar. Nu är jag inte så erfaren att jag kan ägna mig åt formklippning. Det räcker gott med att jag lyckas klippa bort lite kvistar över huvud taget.

Nedan en yvig ligusterhäck med inslag av både ask och lind. Från början var det nog en ren ligusterhäck. Sen har diverse träd fröat av sig och slagit rot i häcken. Men ska det bli riktigt snyggt måste trädplantorna bort. De olika växtsorterna i blandhäckar växer olika fort och ger snabbt ett spretigt intryck.

Samma häck efter rejäl bortrensning av träd. Jag lyckades dra bort de flesta trädplantorna med rötterna. Några var så pass gamla och kraftiga att det inte gick. Där använde jag sekatören och klippte av dem så nära marken som möjligt. En kollega visade mig dock en riktigt fiffig metod. Han drar bort trädplantor med kofot stöttad mot en plankbit! Det ska jag prova nästa gång...

Växtdiskriminering

Under semestern fanns en vikarie som skötte om mina kyrkogårdar. Vi fick arbeta tillsammans i två dagar före semestern, som inkörningsperiod för vikarien. Vi kom bra överens och det var en mycket arbetsvillig person.

I måndags när jag kom tillbaka, kände jag mig så nöjd när jag såg kyrkogårdarna. Vikarien hade gjort ett bra jobb. Det var precis så snyggt och prydligt som man kan önska. Och vi hade varit överens om att ogräs var vår gemensamma fiende.

Lite road blev jag när jag såg detta:Längs hela väggen - ogräs! Och jag kan förstå varför. Tidigare var det bar jord runt huset p g a grävningsarbeten som gjorts. Avsikten har varit att så gräs där, men det har inte blivit gjort än. Så klart att ogräs är det första som flyttar in. Vikarien hade inga större kunskaper om växter eller planteringar, och trodde förmodligen att det var en rabatt längs huset. Lite roligt är det att se ogräset i sin fulla prakt. Tisteln är långt över en meter hög och har precis börjat blomma. Den är egentligen fantastiskt vacker, och jag tackar min vikarie för att jag fick se den så här. Själv skulle jag kört över den med både trimmer och gräsklippare innan den fått en chans. Vissa växter är helt enkelt diskriminerade i vår överputsade värld.

Nå, definitionen av ogräs är väl egentligen sånt som växer där man inte vill ha det. Och i grusgångar vill jag inte ha någon växtlighet alls. Ogräset har jag samlat in i en plastkorg som blivit allt tyngre ju mer ogräs man fått bort. När den gamla korgen gick sönder så mycket att den nöp i fingarna så fort man lyfte upp den, fick jag nog. Jag åkte till Biltema och köpte en ny. Den nya korgen var något mindre och behändigare, och det fanns en liten vagn som tillbehör!

Vagnen blev jag omedelbart förtjust i! Den väger knappt något och man kan dra den med en hand. (Alternativet skottkärra måste man ju ha båda händerna till, och en del skottkärror väger mer än det man lastat i.) Tänk att slippa kröka rygg varje gång man ska flytta korgen. Tänk att slippa kånka korgen över hela kyrkogården. Tänk att för så små pengar få så mycket bekvämlighet. Tack Biltema, det här är en grej som jag gillar. Kanske blir ogräsrensningen aningen roligare tack vare korgen och vagnen...

Semester

Semestern började med att sambon och jag firade midsommar med rituell infärgning av gammalt trä, vilket är en svensk tradition som går långt tillbaka i tiden. Vårt hus är nu falurött och fint, och kan mäta sig med grannens som lät måla sitt för ett par år sedan. De vita detaljerna, såsom farstubro, fönster och knutbrädor har skrapats, oljats och målats. Nu återstår de höga höjdernas vindskivor och ett fönster på övervåningen. De detaljerna får vänta tills vi får hit en skylift. För min del får det gärna dröja en månad eller två...

Nu har vi ju inte spenderat HELA semestern med att måla hus. Vi har gjort en paus då och då för att åka till stan och köpa mer färg. Och ätit korv med bröd för att slippa laga mat. Och flämtat i skuggan på altanen då temperaturen stigit uppåt 28 grader.

Förra söndagen gav vi oss ut på en för oss typisk semesterresa. Vi åkte till grannkommunen fem mil bort och åt glass. På vägen dit plockade vi upp min mor och bror. Vi frossade i glass och sen åkte vi hem igen. Mor uttryckte sin glädje över att ha fått åka på semester en dag. Hon och jag har således helt överensstämmande uppfattning om hurdan en semesterresa är och ska vara. Och på måndag börjar jag jobba igen.

Dagen före ledigheten

Torsdagen före midsommarafton blev stressig. Delvis berodde detta på en krånglande gräsklippare. Hur nu en sådan kan få så omfattande betydelse för stresshormonpåslaget i en människokropp... men jag ska berätta.

Först klippte jag gräset. Sen parkerade jag klipparen några meter utanför garaget för att rengöra klippaggregatet. Så rengjorde jag aggregatet. Och när jag skulle köra in klipparen i garaget, vägrade den att starta.

Viktigast i det här läget var ju då att få in klipparen i garaget. Därför började jag leta efter de spärrar som ska lossas för att man ska kunna rulla klipparen framåt. Efter att ha micklat lite med maskinen, provat att knuffa den utan att den rörde sig en millimeter, ringde jag till generalagenturen för maskinen ifråga. Mannen som svarade var mycket trevlig och tjänstvillig och förklarade exakt hur jag skulle göra. Vilket var precis vad jag hade gjort. Jag tackade så mycket för hjälpen, och han önskade mig en trevlig semester.

Jag såg ingen semester i sikte. Hur kan man gå på semester när det står en jättedyr klippare ute i det fria, helt död? Och varför rörde sig inte klipparen när jag följt instruktionerna?

Eftersom maskinen inte lät sig knuffas, tänkte jag dra in den i stället. Fram med ett rep som lägligt nog låg inknölat på en hylla i garaget. Repet fästes i det kraftiga handtaget på klippaggregatet. Jag gjorde mig beredd att med kroppsvikt (60 kg) och muskelkraft (?) dra in maskinen. Och så drog jag. Ingenting hände. Jag tog i ännu mer. Maskinen gungade till.

I min hjärna, avdelningen för synintryck och synminnen, utspelade sig en Strongman-tävling där jag sett Magnus Samuelsson dra en lastbil på rekordtid. Ja, han utklassade alla konkurrenter med hästlängder den gången. Och jag BLEV Magnus! Och eftersom jag inte klarade av att dra in maskinen, så ryckte jag in den, bit för bit, några centimeter i taget.

Repet skavde in röda märken i underarmarna, svetten lackade, envisheten regerade, och maskinen kom ända fram till garageöppningen. Sen var det stopp. Jag fick den inte över tröskeln. Däremot fick jag en ljus idé. Det kanske fanns en hjälpare i närheten. Snickaren som har sin firma i en lada på andra sidan kyrkan. Och jo, han var där och han hjälpte mig. Tillsammans fick vi in monstret, och jag kände en evig tacksamhet gentemot denne man som lagt ifrån sig sina verktyg för att komma med och hjälpa mig. Han såg ju till att min semester äntligen kunde ta sin början.

Men varför hade allt gått så trögt? Jag kollade upp tekniska data om maskinen. Den väger över 300 kg... Skön semester!

Fågelliv

Det rika djurlivet på kyrkogårdarna fortsätter att fascinera. Fåglarna märks mest. Många av dem har ungar nu. En del har redan flugit ur boet och övar sina vingar. Boplatserna är av varierad karaktär. Det finns stenskvättor som häckar i murarna runt kyrkogården. Kajorna har huserat under det trasiga taket till ett skjul. Och ett par talgoxar valde - kompostvagnen!Vagnsidorna är av metall. Utbuktningarna är ihåliga. Tittar man riktigt noga så kan man se en suddig klutt som föreställer en fågel sittande på kanten av vagnen. Boet med ungarna finns nere i röret närmast i bild. Jag ringde kyrkogårdsansvarige för att försäkra mig om att det inte skulle komma någon och tömma vagnen förrän familjen flyttat ut.

En annan dag hittade jag två kajor i en syrenhäck. De hade gett sig ut på flygtur och landat i grönskan. Vingarna bar inte riktigt. Jag fångade dem, en i taget, höll en fågel i ena handen och tog fram en stege med den andra. Klättrade upp mot en stor gammal lönn och satte fåglarna i närmaste grenklyka, medan föräldrarna kraxade ljudligt.Sålunda går livet vidare i kyrkogårdsnaturen. Ibland känns det som om man inkräktar på någon annans område när fåglarna tjattrande talar om att man kommer för nära. Ibland träffar man på helt orädda individer som låter en komma nära inpå och studera dem. Härligt!

Titta inte längst ner på det här inlägget om du är rädd för ormar!

Att arbeta på en kyrkogård är lite som att vistas i en trädgård. Är det tillräcklig variation i den gröna miljön, lockas också djuren dit. Sen får man kanske vara lite naturtokig för att uppskatta allt som växer och myllrar. Man får gå riktigt nära för att se detaljer på kryp och växtlighet. Kunskap är bra att ha. Det blir mer intressant när man vet vad det är man har upptäckt. Mina kunskaper är ganska skrala, måste jag medge. Men jag passar på när det blir tillfälle. Kollar i böcker och så.

I ett församlingshem hittade jag en fin, liten bok med titeln "Kyrkogården - en Noas ark" (2007) av Åke Carlsson och Svante Hultengren, med förord av Stefan Edman och Henrik Grape. Utgiven i samarbete mellan Naturvårdsverket, Svenska kyrkan och Naturcentrum AB. Boken handlar om biologisk mångfald i kyrkogårdsmiljön, om kyrkogårdsnatur och naturvård. Den är ett komplement till kunskaperna om kyrkogården som kulturell och historisk miljö. Även naturen har sin historia. Det finns både insekter, fåglar och lavar som uppskattar gamla, orörda miljöer, exempelvis riktigt gamla träd.

En av "mina" kyrkogårdar är utmärkt som fågelskådarlokal. Dels besöks själva kyrkogården av en del fåglar, dels kan man stå och titta på fåglar som vistas vid en närliggande sjö. Just nu finns några häckande starar under takpannorna på kyrkan. Ett par steglitsar har jag också sett där. Dem har jag tyvärr ingen bild på, men man kan säga att steglitsen är den nordiska papegojan. En otroligt färgglad fågel.

I markerna runt om finns vinbärssnäckor. (Min sambo har förbjudit mig att ta hem och tillaga dem... men jag är heller inte så förtjust i sniglar, det är vitlökssmöret som är godast.)

Där har jag också sett en liten snok som kom farligt nära klippaggregatet på åkgräsklipparen. Jag flyttade snoken och passade på att fotografera den. Tyvärr dålig bildkvalité, men det beror på att fotografen var så lyckligt upphetsad av fyndet.

En annan gång, när jag var på väg mellan två arbetsplatser, såg jag något mörkt ligga mitt på vägen. Det var en riktigt solig dag i slutet av april. Jag stannade bilen och gick fram för att titta. Och se, där låg en huggorm och värmde sig.

Jag hann ta ett par bilder av den, innan den fräsande och väsande ringlade iväg ut i markerna. Jag stannar alltid och tittar på ormar utmed vägarna, om det inte är uppenbart trafikfarligt. Då försöker jag också få dem att flytta sig bort från vägbanan. För mig känns det inget roligt att hitta överkörda ormar.

Härligt med dessa möten med djurlivet. På betald arbetstid!

Begravning = styrketräning

Jo, det är sant. En jordbegravning blir alltid ett tillfälle till styrketräning. Inom denna kyrkliga samfällighet fylls gravarna manuellt. Det betyder att vi inte får använda några maskiner (t ex grävskopa) för att fylla igen en grav.

Standardproceduren är följande: Graven grävs företrädesvis dagen innan begravningen. Först markeras gravens läge med plankor. Då tas eventuell grässvål upp, liksom stenkanter om det finns såna runt graven eller gravrabatten. De första skoporna jord brukar köras bort till ett jordupplag någonstans i utkanten av kyrkogården. Man kan ha det bekvämt och köra det på en liten vagn som dras av åkgräsklippare eller traktor, eller i värsta fall (för vaktmästaren ifråga) får man ta det på skottkärra... Det är tungt.

Därefter läggs resten av jordmassorna i en jordlåda. På min förra arbetsplats hade vi en jordlåda med tipp. Det innebär att man efter begravningen kunde luta jordlådan och försiktigt tippa ner jorden i graven. På nuvarande arbetsplats finns inte någon sådan jordlåda. Där får man skyffla ner jorden för hand. Därav likhetstecknet mellan begravning och styrketräning i dagens rubrik.

Igår eftermiddag fick jag vara med och skyffla. Vi brukar vara tre på den här sortens uppdrag, och det var vi denna gång också. Det var värsta sortens lera som bakat ihop sig i stora klumpar. Dels är det tungt att lyfta, dels fastnar det på allt (skyfflar, skosulor etc) och så är det svårt att dela klumparna så att de inte faller ner för tungt och förstör kistan. Det tar också något längre tid att utföra arbetet när det blir så tungt.

Efteråt kändes det som man gått igenom ett rejält arbetspass på gymmet. Belöningen för utfört arbete fanns i församlingshemmet, där vi fick gå lös på kakfat och hallontårta som blivit över från begravningskaffet. Alla arbeten har väl sina bonusar!

Måndag morgon...

Måndagmorgonen ägnades åt felsökning på Stiga Park-klipparen som havererade förra veckan. Utrustad med instruktionshäftet för klippaggregatet skred undertecknad till verket. Men först skulle garaget sopas, för det låg så mycket grus, höstlöv och gräsklipp på golvet. Jag tänkte att det blir trevligare att kravla runt där utan att få avtryck av småsten i rumpan.

Fram med den alldeles nya, oanvända sopborsten. Åh, vad den sopade mjukt och fint. Men när jag nästan sopat färdigt, gick skaftet av!!! Den var ju helt ny! Till och med prislappen satt ju fortfarande kvar! Vad ska man tro? Jag rannsakade mig själv, hade jag använt otillbörligt våld på den stackars sopborsten under städningen? Nej, lätt på handen och fascinerad av det tillfredsställande städresultatet hade varit min metod. Därför tänkte jag att billigt är kanske inte alltid så bra. Men man hoppas ju varje gång att man gjort ett fynd. Det var i alla fall så jag hade tänkt när jag såg sopborsten i reklambladet. (Inköpt på ett stort lågbudgetvaruhus som finns i utkanten av snart sagt varje kommun i landet.)

Städningen avslutades abrupt med att jag tog fram en skyffel och lyfte bort högarna som jag hunnit sopa ihop. Sen beslutade jag mig för att fixa med gräsklipparen på grusplanen utanför. Konstigt nog sticks inte småsten lika mycket när en hel yta är belagd med dem, jämfört med om det ligger enstaka små stenar på ett i övrigt slätt golv.

Med instruktionshäftet blev det lätt att förstå hur klippaggregatet skulle lossas så att det gick att vända upp det. Men så dök nästa problem upp. En fjäder som håller spännrullen på plats. Jag drog i den så fingrarna höll på att klämmas fast i metalltråden. Tiden gick. Känslorna svallade. Ilskan fann snabbt sin boning i hela mitt väsen. Hur gör de på gräsklipparverkstan? Det kan inte vara så att en gräsklipparmekaniker sitter på golvet i en kvart och sliter för att få loss en fjäder. Det måste finnas ett verktyg för det här. Jag gick och letade i förrådet. Något kraftigt av metall som är lite krokigt i ena änden och har ett bra handtag att hålla i. Och jag hittade - en kultivator.
Efter bara ett par försök, lyckades det. Kanske används kultivatorn på alla auktoriserade Stiga-verkstäder i landet? Min glädje kände inga gränser! Nu fick jag äntligen se vad som var fel på klippaggregatet. Och så här såg det ut:Du som redan vet hur det SKA se ut, ser själv problemet. För dig som inte har en aning, ska veta att knivarna inte ska sitta på det sättet i förhållande till varandra. Och knivarna ska vara helt raka. Inte som den högra där en av spetsarna har vikt sig.

Idag ska jag konsultera arbetsledningen för att få råd och stöd angående åtgärder. Det ser jag fram emot!

Veckan som gått

Under veckan har följande hänt:

Måndag - Jag har kantat alla grusgångar på den största av mina tre små kyrkogårdar.

Tisdag - Det har varit arbetslagsträff då alla som arbetar i samma område träffas. Träffen börjar alltid med psalmsång, därefter läses några ord ur bibeln och sedan en bön eller två. Efter det går vi igenom hur föregående två veckor förflutit, och diskuterar vad kommande två veckor ska bjuda på.

Onsdag - Fick en ny Walker åkgräsklippare till största kyrkogården. Och den klipparen går inte av för hackor. Det är en mycket speciell maskin på många sätt. Bild och recension kommer senare. I samma veva flyttades den äldre åkgräsklipparen (en Stiga Park) till den kyrkogård där det hittills inte funnits någon åkgräsklippare.

Torsdag - I den minsta av "mina" kyrkor har en av kyrkklockorna strejkat. Den blev fixad av "klockmannen" tidigt på torsdag morgon. Jag passade på att klippa gräsmattan runt församlingshemmet, och råkade då ut för ett klippaggregatshaveri.

Fredag - Jag gjorde ett studiebesök i en kollegas kyrka. Jag ska jobba på en högmässa där nästa söndag och ville ha instruktioner om rutiner och om hur de tekniska prylarna fungerar. Det blev ett positivt möte med en mycket trevlig arbetskamrat.

Efter en sån här vecka finns det några saker att fundera över. Bland annat undrar jag om jag kan fixa det havererade klippaggretatet själv. Och vilka verktyg jag behöver ta med mig hemifrån för det jobbet. Det är ungefär 8 mil mellan mitt hem och garaget där haveriklipparen står. Då kan man inte kvista hem efter en polygrip eller något annat som man upptäcker att man skulle ha behövt.

Sen undrar jag över den gamla Stigan som vi flyttade från ett ställe till ett annat. På det nya stället finns en rejäl backe att ta sig uppför om man vill in på kyrkogården. Jag ställer mig tveksam till om klipparen orkar upp där. En alternativ bakväg finns, men det finns ett litet uppförslut där också. Förra året testade jag mindre branta backar med en annan typ av klippare men fick ge upp. Därav mina farhågor.

Slutligen känner jag mig lite ängslig över att manövrera den nya Walker-klipparen bland gravstenar. Den styrs inte med en ratt utan med spakar. Hjulen på klippaggretatet snurrar runt på samma sätt som hjulen på en kundvagn på Ica. Maskinen var säkert jättedyr, så jag vill ju inte klanta till det. Jag måste övningsköra lite till innan jag tar upp den på kyrkogården.

Veckans aha-upplevelse stod fönsterputsaren för. Det dök alltså upp en person som skulle putsa fönster i församlingshemmet. När jag råkade titta bort mot parkeringen kunde jag inte se någon firmabil. I stället såg jag detta:

När gick fönsterputsarlönerna upp så mycket att man kan skaffa en sån bil? Eller har jag mött en person som faktiskt vunnit på lotteri? Eller är fönsterputsaren en uttråkad miljonär som undrar hur det är att ha ett vanligt kneg? Hur det nu än är med den saken, så fick jag i alla fall förmånen att få se ett i trakterna sällsynt åkdon. Inte helt i min smak, men ändå en otroligt fin bil. (Nej, jag är inte avundsjuk, min drömbil står i garaget hemma. Det räcker att få höra bilen starta för att lyckokänslan ska sprida sig i kroppen!)

Vandalernas framfart

Veckan har bjudit på en variation av arbetsuppgifter. Bland annat har jag lärt mig att skyffla igen gravar, men det ämnet återkommer jag till vid något senare tillfälle. I stället ska dagens text handla om oavsiktlig förstörelse.

Under en period är det någon som vandaliserat gräsmattorna på en kyrkogård. Grästussar har rivits upp och intill tussarna är det små gropar i marken. Så har det sett ut på flera olika ställen på kyrkogården, och det tycks inte finnas något system i förstörelsen. (Skulle orsaken till eländet lättare uppenbarats om förstörelsen varit systematisk?)

Det var vår ordinarie vaktmästare som berättade att det är typiska grävlingsspår. Det är tydligen inte första gången det inträffar. Även besökare på kyrkogården har kommenterat fenomenet och är bekanta med det. Och jag som trodde att det var flockar av fåglar med extremt kraftfulla näbbar som letat mask...

Ytterligare en riktig aha-upplevelse inföll under veckan, då jag verkligen förstod vad som drabbat enstaka penséer i gravrabatter och blomurnor. Under föregående vecka har jag spekulerat i frostskador och torka, men skadornas omfattning och utseende har inte riktigt stämt med mina teorier.

Vid både torka och frost drabbas troligtvis alla plantorna i en och samma rabatt. I det här fallet har det varit EN planta i en hel rabatt. Se bilden. Den vita ihopsjunkna bladhögen är en f d gulblommande pensé. Det blåblommiga exemplaret bakom är däremot i välbevarat originalskick.

När jag beklagade mig för ordinarie vaktmästare kom lösningen. Efter att ha tittat på eländet konstaterades att den troliga orsaken till skadorna var överdosering av gödsel. Så bra att få svaret på gåtan. Så vansinnigt pinsamt att behöva inse att det är jag själv som är orsaken till förstörelsen. Gödselbränna. När hörde man senast talas om det???

Fredagsrutinen

Fredagar påbjuds allmän städning och hyfsning av kyrkogården. Vissna snittblommor ska plockas bort från gravarna, soptunnor ska tömmas, löv och annat som eventuellt hamnat i vattenkaren ska tas bort, grusgravar och gångar ska krattas.

Grustillgången i gångarna kan variera stort mellan olika kyrkogårdar. På vissa ställen kan det ligga riktigt tjockt med grus, på andra krattar man mer eller mindre i jord när gruslagret har tunnats ut. Vart gruset har tagit vägen är ett mysterium att begrunda. Har flitiga kyrkobesökare trampat ner det i det underliggande jordlagret? Har nitiska vaktmästare kört snöslunga i gångarna om vintern, och därmed spritt ut gruset i gräsmattorna? Eller snålade kyrkogårdsförvaltningen med resurserna då beställningen av gruset gjordes? Har du svaret på gåtan, så tveka inte att höra av dig!

På en del kyrkogårdar finns gruskrattor som man kan dra efter en åkgräsklippare eller ATV. Det är lyxigt. Jag har själv fått prova det på ett ställe där jag vikarierat. Enda nackdelen är att det inte fungerar i vissa uppförslut. På "mina" nuvarande kyrkogårdar är detta dock inte aktuellt. Där är det apostlahästar och muskelkraft som gäller.

Här är ett av de redskap jag har till förfogande när det ska bli fina ränder i grusgångarna. Just den här krattan är lite otymplig att hantera. Framför allt är det svårt att lyfta ut den från förrådet och bära den till kyrkogården. Visst väger den några kilo, men det är inte så problematiskt. I stället handlar det om att det blir en viss obalans i viktfördelningen när den ska bäras och när man vill vända och byta riktning medan man krattar. Se närbilden nedan, så förstår ni varför.

Här har någon fäst en sten med metalltråd för att göra krattan tillräckligt tung. Är den för lätt, skär den inte ner tillräckligt djupt i gruset. En ekonomiskt försvarbar lösning för den med fingerfärdighet och tålamod. Skickligt att kunna binda fast en sten så att den inte lossnar i hanteringen! Fungerar utmärkt.

Gräspremiär!

Det riktigt roliga har börjat! Gräsklippningen. Min favorit av alla arbetsuppgifter. Stigan fick ett nytt batteri och startar nu som den ska. Men så dök nästa problem upp. En maskin som startar och går, men där klippaggregatet inte går. Jag kunde inte förstå varför spaken inte stannade i rätt läge. Men så kom förmannen och fixade problemet. Det var säkerhetsbrytaren som löste ut för att min vikt inte räckte till för att tynga ner den tillräckligt mycket. Stolen satt för högt i förhållande till vad jag väger. Han skruvade ner stolen i bottenläge och simsalabim fungerade alltihop som det skulle. Kanske förmannen är i Vår Herres ställe i såna här situationer?

Resten av dagen förflöt i omväxlande trimning och klippning. Gräset var inte särskilt yvigt, annat än på några ställen, men vårlökens blad stack upp överallt och behövde kapas av. Trimningen gav en viss värk i höger överarm och en grön ytbeläggning på byxor och skor. Men hur kan gräsklippet hamna på strumpornas undersida? Det liksom limmar sig fast. Undrar vad tvättmaskinen kommer att göra med det. Kanske vävs det in som ytterligare förstärkande fibrer i strumpan?

Slutresultatet blev mycket tillfredsställande. Inga pinsamheter med penséer halshuggna av trimmertråden. Jag är så nöjd! Doften av nyklippt gräs. Känslan av att ha återställt ordningen. (Min ordning, inte naturens.) Se själv.

Ordning och reda

Begreppet ordning torde vara självklart till sin innebörd, men tolkningen är ändå relativ. Jag vill ha viss ordning på arbetsplatsen. Anledningen är främst att det tar så lång tid att leta efter saker, men det är också en fråga om trivsel. Det ska se trevligt ut. Fräscht, städat och överblickbart.

Ibland hinner man skaffa redskap snabbare än man hinner skruva upp upphängningsanordningar på väggarna. Sen ska man hämta något bland redskapen, och plötsligt står man där i ett plockepinn av räfsor, skyfflar, spadar och annat. Ibland kan man få en redan upphängd kratta i huvudet och hur roligt är det?

Nu har jag inte råkat ut för dylika olyckor under min hittills korta vikarietillvaro. För att förebygga ytterligare, införskaffades några krokar av diverse modeller för att ytterligare säkra redskapen i viloläge.

Det här är ett arrangemang som jag är mäkta nöjd över. Lövblåsen som kräver yta "försvinner" upp på väggen. Bränslet riskerar inte att rinna ut och jag slipper att lyfta den fram och tillbaka för att kunna utnyttja arbetsbänken. Förutsättningen är förstås att jag fäste kroken ordentligt. Förhoppningsvis hänger maskinen kvar på väggen tills den behövs igen.

För att få jobbet lite smidigt utfört tog jag med min Biltema-skruvdragare som jag köpte billigt för några år sen. Den nyttjades hårt vid ett altanbygge och har varit behjälplig i andra byggsammanhang, och den fungerar fortfarande alldeles utmärkt. Jag kan verkligen rekommendera den. (Nej, jag får inte betalt av Biltema för att skriva detta. Jag är en s. k. nöjd kund.) Att borra och skruva lite är extra trivsamt som sysselsättning då det regnar, snöar eller blåser hårt och kallt. Och visst har det väl varit lite kallt och blåsigt de senaste veckorna...

Maskiner, maskiner, maskiner

Det börjar bli dags att provköra alla maskiner. Gräset har börjat växa. Gräsklippare och trimmer kommer snart att gå för fullt. Jag vill veta hur de fungerar, och framför allt, ATT de fungerar. Jag provkörde en Stiga Park. Den fungerade som den skulle.

Sen testkörde jag en liten Klippo. Den gick också som den skulle. Den rök lite i starten, men det är ju inte så konstigt när den stått hela vintern i förrådet. Slutligen skulle jag prova en trimmer, men där tog min lycka slut. Den vägrade starta, så den fick följa med hem för närmare undersökning. Väl hemma gick den igång hur fint som helst. Den hade väl bara extremt lång startsträcka och fick åka en sväng på 12 mil t/r hem till mig bara för detta.

På nästa stationeringsort fungerade trimmern bra, men åkgräsklipparen vägrade att starta. Felsökningen gav resultatet att antingen var batteriet tomt, eller så var det handhavandefel av undertecknad. Således sattes batteriet på laddning och så gjorde jag upp med ordinarie vaktmästare att vi gemensamt ska försöka få igång maskinen på tisdag morgon. Det ska bli intressant att se resultatet av de ansträngningarna. Det är sånt som gör det lite spännande att åka till jobbet.

Planteringsdags

Veckan har bjudit på vårblommeplantering, penséer. Planteringsdagar brukar kännas lite hektiska. Det kommer ett antal hundra plantor som ska planteras så snart som möjligt. Helst samma dag, allihop. Hinner man inte det måste man passa på dem, ställa dem i ett skyddat läge och se till att de inte torkar ut. De torkar nämligen otroligt fort utan denna omvårdnad.

Tisdagen ägnades åt förberedelser såsom gödsling av gravrabatter på skötselgravarna. På så vis skulle det vara klart att sätta igång med planteringen direkt på onsdag morgon. Och så här såg det ut när jag kom till jobbet på onsdagen. Utanför kyrkmuren väntade 560 penséer. Det var på den största kyrkogården. Sen var det ju två till, men dem tog jag hand om under torsdagen.

Efter plantering måste det vattnas. Då fick jag tillfälle att undersöka hur det står till med vattenslangar och diverse bevattningstillbehör, och, framför allt, alla slangkopplingar. Slangkopplingar brukar utgöra den svagaste länken i enklare bevattningssystem. (Vet inte hur det är med de mer avancerade...) Tyvärr måste jag säga att det läckte lite på ett par ställen. Det leder till att det kan bli ganska geggigt på det ställe där något står och läcker. Inte så trevligt att gå på för eventuella kyrkogårdsbesökare. Men nu vet jag ju att det finns något att pyssla med om jag skulle känna mig sysslolös någon dag. Att täta slangkopplingar. Om det går.

På den minsta kyrkogården finns det inte så många gravar. Inte finns det särskilt många lediga, tomma hinkar heller. Jag behövde en hink till gödselmedlet och hittade ingen. Men det var ju ett angeläget problem att lösa, så jag såg mig om i förrådet efter något annat. Se vad jag hittade! En gammal lampkupa i plast, något bränd av en alltför het och närgången glödlampa en gång i tiden. Den fyllde jag med NPK och sen var det bara att strössla det över rabatterna.

Här är lampkupan förevigad på bild tillsammans med de ljuvliga blomstren och mina favorithandskar.



På det hela taget har det gått bra. Vädret har varit perfekt för planteringsändamål. Plantorna räckte precis. Bra räknat av den som beställde blommorna. Nu återstår att hålla liv i dem så länge säsongen pågår. Om några månader ska de ryckas upp och det ska planteras isbegonior i stället.

Krångel eller variation?

Som kyrkvaktmästare har man ganska varierade arbetsuppgifter. En del arbetar bara utomhus och är då t ex kyrkogårdsarbetare, andra arbetar bara inne i kyrkan och har då s k inre tjänst. Sen kan man göra både och. Det får jag göra, och den varianten tycker jag är roligast. Arbetsuppgifterna blir så varierande att man knappast kan tröttna på dem. Det går inte att förutse allt som kan hända.

Redan denna första vecka på jobbet fick jag följa ordinarie vaktmästare på två gudstjänster, i två olika kyrkor. Det gör att man får lära känna kyrkorna som enskilda individer. Varje kyrka har sin karaktär, sina förutsättningar. Det kan vara akustiken, uppvärmningen, ljusförhållanden, graden av fukt i luften, hur mycket som sköts manuellt respektive är automatiserat (t ex klockringning eller värmesystem).

Det kan också vara kärvande dörrar, lås som är svåra att få upp, kassaskåpskombinationer som man glömmer bort, ljudanläggningar som är känsliga.

Som ett exempel på dylika egenheter vill jag visa den fina dörren på bilden intill. Det finns ett nyckelhål i själva dörren (den mörka fläcken nedanför handtaget) och det sitter ett gammalt lås där innanför, men det finns ingen nyckel. Man får sticka in ett finger och peta till en metallhake för att få upp låset och därmed dörren.

Inför skärtorsdagens gudstjänst kunde vi konstatera att en av kyrkklockorna hade lagt av. Det hände inget när ordinarie vaktmästare tryckte på knappen. På långfredagens gudstjänst, förlagd till en annan kyrka, visade sig ljudanläggningen bjuda på både rundgång och avbrott.

Vissa saker kan man fixa själv, andra saker behövs det experter till. Problemet med kyrkklockan överlämnas till en expert, ljudanläggningen kommer vi att få mixtra med själva.

Om detta ska betecknas krångel eller variation i arbetet, är väl närmast en fråga om vaktmästarens egen läggning och dagsform. Så här i nybörjarstadiet väljer jag att kalla det variation i arbetet.

Ordningsföreskrifter för användande av vattenklosett

Var ska jag börja...? Jag har ju tre arbetsplatser och vid varje sådan finns också ett församlingshem. Det är i församlingshemmet jag kan förvara min matlåda, värma upp maten och inmundiga den. Där finns också toalett.

Igår var jag på ett, för mig, nytt ställe. Församlingshemmet har tidigare varit byskola. En trevlig byggnad på det hela taget.

Vid någon tidpunkt under dagen behöver man ju uppsöka hemlighuset. Det finns faktiskt en länga gamla dass nedanför kyrkomuren, men det är nog mest möss som frekventerar dem i dessa tider. Jag vill helst ha något bekvämare och varmare. Sålunda gick jag in i detta lilla rum i församlingshemmet. Nu är jag inte den typen som sitter och läser tidningen på toaletten, men där erbjöds ändå en form av läsning som min nyfikenhet påbjöd att ta till mig.

På hållaren för toalettpapper finns ORDNINGSREGLER! Ja, det är sant. Det står så med stora bokstäver och utropstecken! Texten i sin helhet lyder så här:

ORDNINGSREGLER!

1. Använd endast s. k. toilettpapper.
2. SANITETSBINDOR, av vilket slag det vara må, få ej nedspolas i klosetten samt ej heller cellstoff eller dylikt.
3. Om efter skedd spolning vattnet fortfar att rinna eller annat fel skulle uppstå, göres genast därom anmälan till husvärden.

Jag älskar den gammaldags ordalydelsen. Hur många kan idag skriva på ett sånt sätt? Det skulle vara så roligt att få veta vem som beslutat om inköp av denna toarullehållare. Vem som tillverkat den. Och vem som monterat den. För att inte tala om NÄR detta begav sig.

Och slutligen, hur många har suttit där och läst ordningsreglerna, och vad har rört sig i deras huvuden?

Nya jobbet

Jaha, hur blev det nu på det nya jobbet? Massor av intryck, det surrar i huvudet. Många nya människor att lära känna. (Och att hålla sig väl med! OBS! Viktigt!!)

Sammanfattningsvis kan jag säga:

• att det är ordning och reda på kontoret.
• att vi som är nya har fått all nödvändig information för att komma igång med arbetet.
• att vi har blivit bemötta med vänlighet och respekt.

Gårdagen bestod av information, inköp av arbetskläder och sightseeing på kyrkogårdarna. Jag fick tre små kyrkor med tillhörande kyrkogårdar. Gulligt gulligt.

Idag har jag kommit igång med arbetet på en av "mina" kyrkogårdar. Det har fungerat bra, enligt min egen bedömning. Kanske var det lite onödigt att slå omkull en halv flaska lacknafta i redskapsförrådet. Otroligt nog märkte jag det inte då det inträffade. Det var inte förrän senare när jag hade ett ärende till förrådet som jag tyckte att det luktade lite starkt därinne. Då insåg jag mitt misstag.

Kanske borde jag också kollat dunken som det stod tvåtaktsbränsle på. När jag skulle tanka lövblåsen, rann det ner en klutt seg motorolja i bränsletanken. Oj oj oj! Bäst att spä på med bensin. Tänkt och gjort. Oroade mig väldigt för att jag förstört maskinen. Drog igång den och körde med den för fullt. Visst luktade det ovanligt mycket olja om avgaserna, men maskinen fungerade ju. Och förmannen var vänlig nog att inte kommentera saken, när jag bekände mitt misstag för honom.

Det känns som om jag har kommit till ett vänligt ställe. Men det här var ju bara andra dagen. Jag har hela säsongen på mig att begå nya och allt mer avancerade misstag.

Oskrivna regler

Snart är det dags. Första dagen på en ny arbetsplats, med nya arbetskamrater, nya villkor och nya rutiner. Det är mycket som jag är nyfiken på och det mesta som rör en ny arbetsplats är intressant. Hur kommer det att bli?

Något som kan vara avgörande för trivseln på en arbetsplats är de oskrivna reglerna. De kan vara svåra att få grepp om. Man behöver en metod för att dechiffrera dem. Sinne och minne tycker jag är användbart. Synen och hörseln. Vad kan jag se de andra göra? Vad hör jag dem säga? Sen får man lägga ihop det för att undersöka om de är samstämmiga eller inte, och därifrån bilda sig en uppfattning. Kanske man får ett underlag utifrån vilket man kan ställa frågor till chef och arbetskamrater.

Till detta krävs också ett öppet sinnelag, så öppen man nu kan vara med tanke på att man har sitt eget bagage av kunskap och erfarenhet, fördomar och förutfattade meningar. Olika sätt att tolka ett skeende kan leda till skilda resultat och erfarenheter. Inte går det att tala om rätt eller fel i det läget. I stället kanske tänka: vilket sätt att tolka och reagera är mest funktionellt? Vilket gynnar alla inblandade mest? Jag tror att vi skulle ha mer harmoniska arbetsplatser om fler ställde sig den frågan.

När jag tänker tillbaka på tidigare arbetsplatser, och de oskrivna regler och förutsättningar som gällde där, får jag ihop följande:

• En del människor säger saker som är politiskt korrekta i sammanhanget, men sen lever de inte alls upp till det i praktiken.
• Många vågar inte säga vad de tycker och tänker, trots att det skulle gynna alla inblandade om de faktiskt gjorde det.
• Ibland tillsätts en chef på felaktiga grunder och meriter, och de ansvariga gör ingenting för att rätta till misstaget.
• Ibland har medarbetare inte de kunskaper de behöver för att kunna sköta sitt jobb på ett bra sätt.
• Vissa personer behöver aldrig diska eller göra i ordning kaffet.
• Vissa personer gynnas mer, eller oftare, än andra, t ex när det gäller att få nya arbetsredskap som ny dator eller telefon.
• Vissa personer klagar över något på arbetsplatsen, men gör ingenting för att förändra det till det bättre även om det är möjligt.
• Arbetsledningen ljuger för eller undanhåller viktig information från personalen.

En sån här lista kan bli hur lång som helst, om man sammanställer sina egna erfarenheter med andras. Det vore intressant att få reaktioner på detta inlägg. Du som läser detta, vad har du för erfarenhet av oskrivna regler på en arbetsplats?

Påskpyntning

Törs man använda de gamla påskfjädrarna ett år till? Färgerna börjar blekas, och kanske kommer de från levandeplockade fåglar. Hur ska man veta? Eller är det dags att leta i trädgården efter naturliga fjädrar?

Fyra (minst) katter har vår trädgård i sitt revir. En av dem sitter ofta under fågelbordet och vaktar. Inte så intelligent kanske, han syns ju rätt bra. En annan katt har en mer vinnande strategi. Han ligger under altanen och gör snabba utfall därifrån. Emellanåt ligger det en hög med fjädrar i gräsmattan. Någon har haft en tursam jakt. Påskris med fjädrar från gråsiska eller blåmes?

Det får bli ett fjäderfritt arrangemang. Minipåskliljorna har kommit hit för att stanna. Penséer är klassiska. Jag valde en lite mera frivol variant i år, s k rokokopenséer. Nästan lite kitschiga, men vem behöver inte lite kitsch i sin trädgård?

Oj, det ser ut som om någon har skrynklat ihop blomman! Den ser lite arg ut, faktiskt. Men den är snyggare i verkligheten, jag lovar.

Räfsor och räfsor

Som ni kan se av dagens rubrik anser jag att det finns räfsor och så finns det räfsor. Plasträfsor och metallräfsor, hela räfsor och trasiga räfsor. Anledningen till valet av dagens ämne är att jag påbörjat vårstädningen av trädgården hemma. Och så är det ju bra att öva inför nästa veckas prövningar. Det kanske finns hur mycket som helst att räfsa på den kyrkogård jag hamnar på?

Vår egen trädgård är placerad nedanför en väg. Det innebär att de flesta som åker förbi också får sig en grundlig översikt över trädgården. Därför känner jag att trädgården behöver skötas så att den tål en viss granskning. Ifall nu någon, förutom grannen, skulle veta att jag jobbar som kyrkvaktmästare. Yrket förpliktigar, men det är en helt självpåtagen uppfattning. (Tänk om kyrkoherden på anställningsintervjun skulle frågat: "Och hur sköter du din egen trädgård?" och därefter kommit på studiebesök med ett bedömningsunderlag och avprickningslista?)

Igår åkte räfsorna fram och en bit av gräsmattan befriades från de asplöv som vare sig blåst bort eller blivit maskmat. För att arbetet ska bli så effektivt och trivsamt som möjligt krävs bra redskap. Efter åratals prövningar i olika sammanhang, har jag kommit fram till att de enkla plasträfsorna är oöverträffade på gräsmattor. Främst tack vare sin låga vikt. Man orkar hålla på länge. Har du en hyfsat jämn gräsmatta rekommenderas den extra breda plasträfsan. Då blir arbetet ännu mer effektivt. Till grusgångar och rabatter krävs dock tuffare grejor. Metallräfsor.

Metallräfsor har en akilleshäl - eh? Akillestand? Alltså de där smala, långa metallpinnarna längst ut på räfsan. Gamla och misskötta metallräfsors tänder går helt enkelt av. Och det är då problemen börjar. Hur man än räfsar, blir det inte snyggt. I stället för att dra ett tag, eller två, med räfsan, så står man där och river och river. Trots hårt arbete ser man försmädliga löv, småpinnar och annat krafs ligga kvar.

I de fall då många av tänderna på räfsan gått av, går det faktiskt snabbare att plocka upp löv och annat bös för hand! Så har du en sån gammal, trasig räfsa - ta fram en skruvmejsel, lossa hela metalldelen från träskaftet. Gör kaffeved av skaftet och lämna in metallen till återvinning. Önska dig en ny räfsa i födelsedagspresent eller julklapp. Det går inte att göra ett bra jobb med trasiga grejor. Och hantera räfsan med respekt så att den håller länge.

Jag ser med spänning fram emot att få undersöka tillståndet hos kyrkans räfsor!

Sju dagar kvar

Nedräkningen har börjat. Sju dagar kvar tills jag börjar jobba igen. Nu stegras nyfikenheten och frågorna hopar sig. Var blir min placering? Får jag en eller flera kyrkor med tillhörande kyrkogård att ta hand om? Är det flexibel arbetstid? Finns det fortfarande bara en modell av arbetsskor i min storlek? Framför allt undrar jag: hurdan är den psykosociala arbetsmiljön?

Uttrycket "psykosocial arbetsmiljö" mötte jag för första gången i en enkät som utvärderade den kommunala vuxenutbildningen i en större kommun i landet. Det visade sig att många av dem som förväntades fylla i enkäten inte alls förstod vad som avsågs. Man undrar hur sådan statistik kan bli användbar. Och hur det kom sig att folk lät bli att fråga vad det betyder. Var det inte tillräckligt viktigt att förstå frågan? Eller var de rädda för att framstå som obildade? Rädsla tycks vara en starkt pådrivande faktor när det gäller människors handlingar, men kanske ännu mer när det gäller att avstå från att handla.

Hur som helst så ser jag fram emot allt det nya som ska komma, och känner ingen rädsla inför det. Oavsett den psykosociala arbetsmiljön. Med tidigare erfarenhet från dysfunktionella arbetsplatser och relationer känner jag mig mest nyfiken. Hur kommer det att bli?

Sjuk i god tid

Har jag tur eller? Jag blev sjuk. Orkar ingenting. Känner ingen hunger eller törst. Fryser. Mår illa. Det här betyder förhoppningsvis att jag hinner bli frisk tills jag börjar jobba.

En vän till mig var nyligen sjuk. Tog sig inte riktigt tid att bli frisk dock, utan åkte plikttroget iväg till jobbet för tidigt. Jag mailade en manual för hur man kan tänka kring relationen jobb-sjukdom.


Så här kan man tänka:

1. Det är bara DU som vet och kan känna om du är sjuk. Bara du kan avgöra om du mår så dåligt att du behöver vara hemma för att samla kraft och bli frisk. (OBS! Gäller både fysiska och psykiska symtom! Om man bara letar efter fysiska sjukdomssymtom och ignorerar de psykiska, går man garanterat in i väggen.)



2. Om du verkligen tror att du blir frisk genom att åka och jobba får du skylla dig själv.



3. När du är sjuk så är du sjuk. Det betyder noll ansvar gentemot någon annan än dig själv (undantaget barn som är så små att de inte kan ta hand om sig själva).



4. Om du tar på dig ansvaret för att sköta ditt jobb när du är sjuk, då har du tagit på dig arbetsgivarens ansvar. Det är arbetsgivaren som ska se till att det arbete som ska utföras blir utfört när du inte är där. För du är ju hemma och är sjuk.



5. Om arbetsgivaren inte tar sitt ansvar - so what? Vägra se dig själv som ett offer för en arbetsgivares eventuella ansvarslöshet.



6. När du är tillbaka på jobbet fortsätter du bara där du var när du blev sjuk.



7. Skriv ut den här listan och häng upp den på ytterdörren. Läs listan innan du klär på dig och går ut. Om du känner dig sjuk när du läser listan ska du låta bli att klä på dig. I stället vänder du om och går och lägger dig och vilar.

Skönt att börja jobba igen!

Nu ser jag fram emot att få börja jobba igen. Ofrivillig arbetslöshet känns ibland så kränkande. Människor som har så mycket att erbjuda tycks inte behövas. Jag är så glad att jag har fått ett jobb. Jag har sökt så många och för två veckor sen fick jag komma på anställningsintervju hos två olika arbetsgivare. Den ena arbetsgivaren ringde mig veckan därpå och erbjöd jobb. Så klart att jag blev glad. Så klart att jag tackade JA!

Jag ska jobba som kyrkvaktmästare. Det gjorde jag förra säsongen också, men inte hos samma arbetsgivare. Det känns spännande att få komma till ett nytt ställe, även om det förra var fenomenalt trevligt. Jag trivdes väldigt bra med jobbet och arbetskamraterna förra sommaren. Så bra att jag faktiskt hållt kontakten med dem hela vintern, trots att jag slutade där i början av november förra året.

En ny arbetsplats ger nya erfarenheter. Och erfarenheter ger kunskap. Förhoppningsvis kan kombinationen erfarenhet och kunskap leda till jobb i framtiden. Jag har ju drygt 20 år kvar till pensionen...