onsdag, december 28, 2011

Adjö Viby församlingshem - Välkommen till ett nytt liv!

Under det gångna året har det pågått en diskussion om Viby församlingshems vara eller icke vara, dvs om en försäljning av fastigheten. Så fattades då beslutet att sälja församlingshemmet och det har nu skett. De nya ägarna kommer snart att ta över.

Undertecknad, till synes helt utan självbevarelsedrift, erbjöd sig frivilligt att TÖMMA församlingshemmet. Ibland har jag undrat hur dum man kan vara. Det har nämligen varit JOBBIGT. Både fysiskt och psykiskt. Stressande framför allt. Vart ska man ta vägen med alla möbler och föremål? Det har varit den stora frågan.

Uppslutningen och engagemanget kring församlingshemmet har dock varit påtagligt från en liten skara engagerade människor, och jag har fått hjälp med både tips och konkret möbelkånkande. Nu är församlingshemmet tömt, så när som på några få föremål som står i källaren. De kommer snart att köras ut till sina nya "hem". Och jag känner också för att åka hem, gärna till ett vilohem.

Bland mina fotografier hittade jag en bild på församlingshemmet. Bilden är en av de allra första jag tog när jag blev anställd förra våren.

Känslor av nostalgi väcktes till liv av bilden. Det allra sorgligaste är att damen som bodde i lägenheten på övervåningen har flyttat. Det blev väldigt tomt efter henne. Allt gott man kan säga om en människa, kan man säga om henne. När jag kom till jobbet mörka vintermorgonar brukade jag titta upp mot hennes fönster för att se om hon stigit upp. Så snart det ljusnade, möttes vi med varsin snöskyffel. Om jag inte var tillräckligt snabb, hann hon förflytta enorma mängder snö innan jag fått igång snöslungan. Har aldrig mött hennes like på det området.

Oavsett årstid fick vi ofta en liten pratstund när hon gick ut för att hämta tidningen eller posten. Och högtidsstund då det blev kafferep, med goda hembakade kakor i mängder, i hennes kök eller i trädgården på baksidan. Det var hon som höll ordning på församlingshemmet. Jag skötte bara gräsklippningen.

Nu är det dags för ett nytt kapitel i församlingshemmets historia. En ny familj ska flytta in. Jag hoppas innerligt att de kommer att känna sig välkomna i Viby, med kyrkan som närmaste granne.

lördag, december 24, 2011

Varning i juletid

Förra helgen, under mässan, hände det som inte får hända - det började brinna i adventsljusstaken. Det var en annan vaktmästare som tjänstgjorde då, som tillsammans med prästen, fick ta hand om eländet. Dagen efter när jag kom till jobbet, möttes jag av denna syn:


Exakt hur det gick till kan jag inte redogöra för, men det stora problemet var ju att jag lagt mossa i ljusstaken. Det gjorde jag förra året också, men då vattnade jag den regelbundet. Det hade jag fullständigt glömt bort i år för jag har haft tankarna på annat håll. (Mer om det i ett kommande inlägg.) Men det är ju helt tokigt att ha något lättantändligt i närheten av brinnande ljus. Det finns ingen ursäkt för min tanklöshet. Så är det. Tur att det inte blev värre.

Nu anser jag denna ljusstake pensionerad och jag vet redan vad jag önskar mig till kyrkan till nästa år:)

lördag, december 03, 2011

Dags att hoppa i containern

Jaha, så var det dags att hoppa i containern. Förra helgens kraftiga vindar skakade ner en mängd grenar från träden på kyrkogården. Jag har räfsat och plockat, och plockat, och plockat, men det ligger fortfarande massor kvar både här och där.


Tyvärr tar grenar mycket plats om man inte trycker ihop dem. Därför är det nu dags att kliva ner i containern och försöka stuva om grenarna. Sen får man hoppa och hoppa, så att de packas ihop ordentligt. Det är så retligt att beställa containertömning och sen se grabben med containerbilen hissa upp en tom container och använda den att pressa med, och sen upptäcka att det kunnat gå ner några kubik till.

Är jag en snåljåp?

torsdag, december 01, 2011

Välkommen till Adventsro i Veta kapell!

Nu vill jag hälsa dig, kära läsare, hjärtligt välkommen till Adventsro i Veta kapell i kväll kl 18. Du som bor långt borta och inte kan ta dig dit, är välkommen att vara med oss i dina tankar, liksom du kommer att vara i våra tankar. När vi kommer till ljuständningen, ska jag tända ett ljus för Dig.

Denna bild togs i skymningen d v s strax före kl 16 i tisdags. Då hade vaktmästaren i Veta möblerat om i kapellet och förberett för Adventsro. Jag lovar - det kommer att bli väldigt stämningsfullt.

Ljuslampetterna som sitter på vardera sidan om de tre smala fönstren är utlånade från Viby församlingshem. Vi tyckte de passade så bra i Veta kapell därför att det finns belysningsarmaturer i liknande utförande där. Mariafiguren är vaktmästarens privata, men hon passar så bra på altaret, så kanske får hon flytta in i kapellet för gott...?

Detta är bara en försmak av hur det kommer att se ut. Det kommer att bli en upplevelse för sinnena och förhoppningsvis kommer alla som besöker kapellet i kväll att känna ro.

Varmt välkommen, fysiskt eller i tanken...

lördag, november 26, 2011

Välkommen till adventsro i Viby kapell!

Får jag presentera lilla, vackra Viby kapell? Det står allra längst bort på nedre kyrkogården i direkt anslutning till den lilla minneslunden. Själva byggnaden är ganska oansenlig utvändigt. Kanske är det bara spåntaket man lägger märke till om man höjer blicken.

Kapellet användes förr som bisättningsrum. Samtal med en del kyrkogårdsbesökare har fått mig att förstå att en del människor har sorgliga minnen av sitt kanske enda besök i kapellet. Där har de fått se någon nära anhörig ligga i kistan i väntan på begravningen.


Andra har kanske inte ens reflekterat över byggnaden, och de som varit tillräckligt nyfikna har självklart fått se den invändigt. Jag har ju ständigt alla nycklar redo. Reaktionerna har varit positiva och jag tycker själv att kapellets enda rum är så vackert i sin enkelhet.

Eftersom kapellet nu inte längre används till bisättning, tycker jag att det kan användas till annat, till glädje för så många människor som möjligt. Därför föreslog jag att vi skulle ha kyrkkaffet där en gång i somras, och det kan inte beskrivas på annat sätt än succé. Faktiskt! Det var helt enkelt fantastiskt trevligt den gången.

Nu, i advent, i väntans tider inför stundande julhelg, väcktes kapellet ur sin höstliga slummer. I torsdags kväll arrangerade vi, d v s jag samt ytterligare en vaktmästare och vår diakon, något som vi kallar "adventsro" i kapellet. Själva namnet och upplägget med adventsro har vi helt sonika plagierat. Det har förut förekommit i Veta kyrka för ett antal år sedan. Enligt de uppgifter jag fått, var det Vetas dåvarande vaktmästare som presenterade idén och var delaktig i genomförandet.


Och vad ska nu denna kolsvarta bild illustrera? Jo, det mörker med små ljusglimtar som mötte dem som deltog i adventsro. Det finns bara belysning i minneslunden. Resten av nedre kyrkogården ligger i fullständigt mörker. Därför satte vi ut mängder av marschaller för att guida besökarna rätt.

Invändigt var kapellet desto mer upplyst. Mängder av ljus var tända. Fotot är inte taget vid tillfället för adventsro, utan dagen efter medan dagsljuset letar sig in genom det enda fönstret i byggnaden.


Sammanlagt blev vi tjugo stycken och rummet kändes välfyllt av alla härliga människor som dök upp. Kanske hade vi kunnat klämma in ett par, tre stolar till men sen hade det varit stopp. Min glädje kände inga gränser när jag såg den ena efter den andra komma in och fylla rummet med sin närvaro.

Kapellet har vita väggar, blått tak med bjälkar och ett ljust stengolv. Altaret fick bära ett antal röda taizéljus som börjar fladdra väldigt fint när de varit tända ett tag.


Själva innehållet då? Jo, adventsro har som syfte att erbjuda människor en möjlighet att varva ner, att stilla sig och helt slappna av. Vi spelar meditativ musik från cd, läser dikter eller andra, korta texter som ger möjlighet till reflektion, och så har vi ljuständning i stillhet och tystnad. Adventsro pågår i en halvtimme. Därefter serverar vi kaffe, saftglögg och pepparkaka till alla som vill stanna kvar en stund till i lugn och ro, stämning och gemenskap.

Adventsro kommer att genomföras ytterligare tre gånger enligt följande:

Torsdag 1 december kl 18 i Veta kapell
Torsdag 8 december kl 18 i Viby kapell
Torsdag 15 december kl 18 i Veta kapell


Varmt välkommen att vara med oss då!

lördag, november 12, 2011

Prioriteringar

På ett forum på nätet hittade jag en tråd med en diskussion om hur det är att arbeta på en kyrkogård. Min summering av den diskussionen är följande: om man jobbar på en kyrkogård klipper man lite gräs, krattar lite grus och rensar lite ogräs och ibland kan man ta sig en lur bakom en häck. Sådan är inte verkligheten i vårt pastorat.

Om ovanstående skulle vara sant, kan jag inte förstå hur arbetsgivaren tänker. Eller för den delen, hur arbetstagarna tänker. Möjligtvis räknar man med att det finns en arbetsledare som har ansvaret att hålla koll på precis allting och därefter ge arbetsorder. Man gör vad man blir tillsagd och inte ett dugg mer. Fast jag tror faktiskt inte att en arbetsledare någonsin skulle vare sig acceptera eller beordra någon att lägga sig att sova på arbetstid på kyrkogården.

Där jag arbetar krävs det att var och en tar ansvar. Vi vaktmästare har varsin kyrka och kyrkogård att ta hand om. Ifall man latade sig på det där sättet, skulle riktigt otrevliga saker kunna hända. Det är ju vi som finns på plats som måste ha koll på allt som kan utgöra fara för människor och fastigheter.

Det handlar om att hålla koll på temperatur, fukt, inflyttade gnagare och diverse annat i kyrkorna. Att då och då inspektera tak och rännor. Att hela tiden hålla uppsikt över kyrkogårdens ytor, farliga sättningar, hål som uppkommer när kistlock ger vika och jordmassor hastigt sjunker ihop. Att veta om graden av lutningen på en gravsten utgör en fara eller inte.

Kyrkogårdens träd är ytterligare något som kan vara riktigt farligt. Det kanske inte alla tänker på. Träd är ett känsligt kapitel. En del vill ha stora trädkransar runt kyrkogårdarna, andra tycker att träden kunde tas bort för att släppa in solskenet. Träden utgör dessutom både ett kulturarv och en biotop vilket gör att deras existens har företrädare från olika vetenskaper. Och träden kan också utgöra fara för livet.


På Viby kyrkogård, nedre delen, alldeles bredvid kapellet, står ett kastanjeträd. Det blommar fantastiskt vackert på våren, och strösslar ut mängder av kastanjer på hösten. Denna höst har den också börjat "strössla" med grenar. En rejäl klump död ved lossnade en dag och föll till marken. En del av grenarna hade drabbats av sjukdom. En trädvårdare tillkallades för att avvärja faran.



När grenar med en diameter på cirka 35 cm ser ut så här, är skadorna tydliga för blotta ögat om man står på marken nedanför och tittar upp i trädet. Det här har inte hänt i år, eller förra året. Det här angreppet har pågått länge. Nu är jag glad att kunna meddela att de sjuka grenarna är borttagna och att det förhoppningsvis är säkert att vistas under trädet igen.

I arbetet som kyrkvaktmästare krävs hela tiden att man prioriterar bland arbetsuppgifterna. Vi kan ha olika grunder för prioriteringarna. Ett arbete som det här med trädet går före allt annat när det väl blir tillfälle att få det gjort. Vissa andra saker får bero under tiden.

Nästa prioritering i arbetsordningen har inte med människors säkerhet att göra. Det har i stället att göra med att församlingshemmet i Viby är till salu. De senaste veckorna har en kollega och jag satt av en del arbetstid till att tömma förråd och utrymmen i församlingshemmet. Massor av möbler och föremål ska flyttas. Det tar mycket tid, av flera anledningar.

Det tar tid att bära, lasta och köra bort saker. Det tar tid att ta reda på var de olika sakerna kan få ett nytt hem. Det tar tid att flytta på andra saker för att få plats med saker från församlingshemmet. Däremellan ska det grävas gravar, hanteras gravstenar, skrivas minnesanteckningar från senaste personalsammankomsten, veckostädas i kyrka och på kyrkogård, blåsas och klippas löv, vinterbonas i minneslunden och så ska vi planera och genomföra Adventsro i Viby och Veta kapell vid fyra tillfällen. Så ser ni någon som ligger och sover bakom en häck på Viby kyrkogård, så är det INTE jag.

lördag, oktober 29, 2011

Höstlöv

Löven har äntligen börjat lossna från lindarna på kyrkogården. Lövknivarna monterades på gräsklipparen redan för ett par veckor sen. Nu är de till god nytta. Lövblåsen är också en nödvändig medhjälpare. Arbetet går så otroligt smidigt med hjälp av dessa två maskiner, även om det är tungt att jobba med lövblåsen.

Det roligaste är att se resultatet så här konkret. Ibland känns det ju som om man jobbar och jobbar, men det märks ingen skillnad. Därför är löven ett roligt arbete.

Före:

Efter:

Njut av alla härliga höstlöv! Och av den fuktiga luften, dimman, den långsamma gryningen och det kompakta mörkret om kvällarna:)

torsdag, oktober 27, 2011

Cotoneaster ger höstfärg

Nu har cotoneastern bytt om till höstfärg. Från mörkgrönt till riktigt härligt rött. Ser det inte fint ut med idegranshäckarna innanför och cotoneastern som ramar in alltihopa?


Tyvärr har delar av cotoneasterhäcken dött. Det syns bland annat i hörnet närmast till höger. Där har det återplanterats med unga plantor, men de har redan samma typ av skador som en del av den gamla häcken har. Likaså är det cirka tio meter häck allra längst bort i bild, mot vattenkaret, som också har dött. Plantorna har försvagats av att ha planterats i fel sorts jord (tung lerjord) därefter har de fått frysskador och sedan har en sjukdom gått in i växterna. Tyvärr, tyvärr...

Men än så länge finns det mesta av häcken kvar och det är bara att njuta av höstfägringen! Det sorgliga blir jag tvungen att ta hand om så småningom, men jag skjuter på det till framtiden. Härliga höstfärg!

torsdag, oktober 13, 2011

Ett kort besök i Mjölby kyrka

I morse blev det en tur till vår lokala maskinförsäljare/reparatör. Både kollegan och jag hade varsin trilskande maskin som behövde lämnas in för översyn. På vägen tillbaka till jobbet smet vi in i Mjölby kyrka. Jag tror det är närmare trettio år sen jag var därinne senast, så jag ville friska upp minnet lite.


Den vackra altartavlan blev ett kärt återseende. Den har jag stirrat på under de obligatoriska gudstjänsterna under konfirmationstiden och jag tycker fortfarande att den är väldigt fin. De höga, svarvade ljusstakarna på vardera sidan altaret är också något jag minns från gamla tider.

Vi hade våra skolavslutningar i den här kyrkan. Då sjöng kören, och prästen talade, och fick tala i egenskap av präst. Inte som idag, då hela "evenemanget" med skolavslutning i kyrkan ska vara totalt avskalat och inte innehålla den minsta antydning till religion. Knepigt med tanke på att man ju faktiskt befinner sig i ett högst religiöst rum, avsett för lovord och tillbedjan, tacksamhet och kanske en och annan reklamation till Vår Herre, när livet inte känns riktigt rättvist.

Jag har i alla fall bara goda minnen från skolavslutningarna i denna vackra kyrka, även om någon säkerligen läst välsignelsen över alla oss ungar på den tiden.


I Mjölby kyrka finns de mest fantastiska glasmålningar! Här har man inte sparat på pengarna, utan låtit konstnären ta rejält med utrymme. Fönstren är underbara! Jag har alltid tyckt om alla slags färgade kyrkfönster, och de här kan knappast göra någon besviken.


Om du, som jag, tycker om glasmålningar ska du absolut besöka denna kyrka. Inne i kyrkan finns en utförlig guide till de olika fönstren och motiven. En guide till fördjupning av upplevelsen av dem. Ta gott om tid på dig, och gå runt och njut!

onsdag, oktober 05, 2011

Ogräs är tråkigt!

Att ogräs är tråkigt, det har jag tyckt länge. Att ha ogräsutrotning som en av alla arbetsuppgifter som yrket bjuder på, ger upphov till de mest blandade känslor. Ogräs och känslor hänger ihop. Negativa känslor. I mängder.

För mig är definitionen på ogräs helt enkelt allt som växer där jag anser att det inte ska växa. Allt som växer i en grusgång på en kyrkogård är ogräs. På grusgångarna i Viby växer det väldigt mycket, och väldigt bra. Kan bero på att jordmånen (ja!) är väldigt god. Grusgångarna består nämligen mest av jord, med några gruskorn på. Inte konstigt att det växer bra.

Vi har ogräsättika som ett vapen i kampen mot ogräset. Men om vädret är ostadigt, kan det vara svårt att avgöra om man ska ta fram ättikan eller inte. Det känns hemskt irriterande att sprida ättika, för att ett par timmar senare se arbetet gå om intet för att det kommer en regnskur.

Lika irriterande är det om man beslutar sig för att inte sprida ättika för att man tror att det ska börja regna, och så kommer det inget regn. Då kan man stå där och se ogräset växa medan man själv våndas.

Är man dum nog att börja handskyffla gångarna, luckrar man jorden och ger nyanlända frön en god chans att bekvämt bädda ner sig. Jag avskyr verkligen hela detta händelseförlopp. Kanske mest för att jag aldrig hinner med. Ogräset ligger alltid före. För jag måste ju sköta alla andra arbetsuppgifter också, medan ogräset bara behöver slå rot och växa till sig i lugn och ro. Inte konstigt att jag känner mig som en förlorare.

Så här ser en av mina värsta mardrömmar ut...


Gången har handskyfflats, sprutats med ättika, harvats... men det växer otroligt bra i den i alla fall. Just den här gången ser lite bättre ut idag, men det betyder bara att det finns någon annan gång som grönskar för fullt i stället.

Eftersom jag ser det här som ett riktigt problem, har jag naturligtvis utarbetat en åtgärdsplan. Den kostar tyvärr massor av pengar, men jag planerar vidare. Om några år hoppas jag kunna meddela att ogräsproblemet i gångarna har minskat till en hanterbar nivå.

Vad hoppas du på i ditt arbete?

söndag, september 18, 2011

Majestätiska begonian Dragon Wing

I början av sommaren åkte jag till Rönneshytta för att köpa en alldeles speciell begonia att plantera i urnorna vid kyrkan. Plantorna var redan då skapligt stora, större än vanliga knölbegonior. När jag kom tillbaka efter semestern i mitten av augusti, hade de vuxit till sig ordentligt. Blomrankorna hängde så vackert ut över urnornas kanter. Ja, det blev precis så lyckat som jag hade föreställt mig.


Det enda man möjligtvis kan invända emot, är att de skräpar lite. Men vad gör det att det ligger ett strössel av röda blommor runt urnan, egentligen?

I tisdags blåste det hårda vindar över Viby kyrkogård, och det blev dödsstöten för dessa skönheter. En av de gick av helt och hållet, de övriga ruskades runt så mycket att de inte längre är särskilt fina. Troligen åker jag iväg till Rönne Trädgård i Rönneshytta även nästa år och handlar begonior. Och så passar jag på att stanna till i Askersund och fikar på Café Tutingen. Ett riktigt favoritställe inrymt i en gammal kulturbyggnad med goda smörgåsar och läckra tårtor...

söndag, september 11, 2011

Styrketräning

Med hänvisning till rubriken - vad har styrketräning med arbetet som kyrkvaktmästare att göra? Enligt mig - massor. Om jag inte tränade, skulle jag inte orka med jobbet. Så enkelt är det. Arbetet är tidvis tungt och innebär ibland en opraktisk, oergonomisk kroppsställning. Ett exempel på detta är häckklippning.

Nyligen putsade jag till en gammal idegranshäck som är cirka 140 cm hög och dryga halvmetern bred. Jag är 158 cm lång och väger 60 kg och arbetar med en motoriserad häcksax strax över axelhöjd. Otränade rygg- och magmuskler hade garanterat resulterat i värk rätt så omgående. Nu klarade jag mig med en värkande axel som krånglar titt som tätt. Men ingen ryggvärk!!!

Styrketräning är något som jag tror får alla människor att må bättre. Jag är glad att jag började med styrketräningen för snart fyra år sen. Tidvis har jag hoppat över den veckor i sträck, men det fungerar naturligtvis inte i längden att göra så. Mitt mål det senaste året har varit att träna två gånger i veckan. Det har tyvärr inte fungerat. Så fort det kört ihop sig på jobbet, med mycket att göra och hålla reda på, så har jag hoppat över träningen. Vips har det gått två veckor mellan träningspassen.

Nu har jag rannsakat mitt beteende och orsakerna till det, och kommit fram till ett nytt träningsupplägg. Hädanefter tränar jag varje morgon före jobbet, måndag till fredag. Passen blir kortare och mer intensiva och jag slipper fundera över vilken dag jag ska träna. Varje morgon börjar likadant och ger en god grund för resten av dagen. Rutiner underlättar i det här sammanhanget. Det ger också vissa positiva sidoeffekter, bland annat kräver träningen att man äter bra mat vid rätt tidpunkt, något som jag aldrig tidigare tagit någon större hänsyn till. Att dålig kosthållning har många nackdelar känner vi väl alla till...

Vi ses på gymmet!

måndag, augusti 15, 2011

Ingen fjärilsskådning igår

Fjärilsskådning är svårt när väderförhållandena inte är de rätta. Igår var det mulet och blåsigt i Viby. Efter högmässan skulle vi gå till minneslunden för att titta på fjärilar, men de lyste med sin frånvaro. Det blev enbart kaffedrickande i kapellet, nog så trevligt förstås. Jag fick berätta lite om fjärilarna och minneslunden och sen skickade jag runt mitt fjärilsfotoalbum, och ett par böcker om fjärilar. På borden hade jag lagt kopior på växtlistor för fjärilslarver och fullvuxna fjärilar. De hade en strykande åtgång!

Kaffestunden var jättetrevlig och kapellet var fullt av härliga, positiva människor. Jag hann inte fotografera medan alla satt där, men så  här hade jag möblerat. Det fanns 20 sittplatser och vi var 23 personer totalt, men det gick bra att stå-fika också:)


Den stora växten i hörnet är en kaffebuske som jag tagit med mig hemifrån, enbart med syftet att det skulle bli lite skönare, grönare miljö inne i kapellet. Kaffebusken fick åka med hem igen efter uträttat värv. Jag är glad åt min lilla skåpbil, för den här kaffebusken hade nog varit svår att knöla in i en vanlig personbil. Otroligt nog stod den upp hela vägen.

Lite tur hade vi också, vi fick inte se en massa fjärilar, men den här lilla filuren satt på en av myntaplantorna och lät sig skickas runt bland kaffegästerna! Nu återstår att artbestämma den. Om DU vet vad det är för larv, får du gärna skriva det i en kommentar här.

Dagen blev bra, fast det hade ju varit så mycket roligare om det varit soligt, varmt och vindstilla - och massor av fjärilar i fjärilsrabatten i minneslunden. Men, men... vi får göra ett nytt försök nästa år, och alla andra år tills jag går i pension:)

fredag, augusti 12, 2011

Välkommen på fjärilsskådning på söndag!

På söndag den 14 augusti vill jag hälsa alla varmt välkomna till Viby kyrka och kyrkogård. Pastoratets huvudgudstjänst, söndagens högmässa, börjar kl 10 i Viby kyrka. Efter mässan, cirka kl 11, går vi tillsammans ner till minneslunden för att njuta av kyrkkaffet och titta på fjärilar.

Som väl de allra flesta vet, kan fjärilarna inte kommenderas fram, utan man får locka dem och se om de kommer. Vi ber om soligt, varmt och vindstilla väder för att öka chanserna att få se dessa fladdrande skönheter. I händelse av dåligt väder, tar vi kaffet i kapellet och där kommer då att finnas fotografier på en del av de fjärilar som jag sett i minneslunden.

För den som vill plantera en egen fjärilsrabatt, kommer det att finnas en växtlista med förslag på fjärilsväxter. Så finns också möjligheten att köpa med sig en planta av krusmyntan från minneslunden att starta sin egen fjärilsrabatt med. Det är en tacksam växt på många sätt och fjärilarna flockas på den. Intäkterna från försäljningen går oavkortat till ytterligare växtinköp till minneslunden.


På bilden ovan en storfläckig pärlemorfjäril, en sällsynt besökare från förra året.

Hoppas att just DU kan och vill komma på söndag! Välkommen!

måndag, augusti 08, 2011

Slut på semestern

Nu är semestern slut och jag ska strax iväg till jobbet. Det ska bli så roligt! Tjejerna som har vikarierat under den här tiden, har varit jätteduktiga och kyrkogården har sett välskött ut. Självklart har jag varit där och kollat:)

Bortsett från den allmänna skötseln, är det planteringarna i urnorna, samt minneslunden, som jag varit intresserad av att ha lite koll på. Urnplanteringar är något som jag tycker är så roligt att ägna mig åt, och minneslunden, ja den är ett helt kapitel för sig. Jag grävde ju bort dammen och tillhörande plantering. Första dagen på semestern var jag där med en kollega och sågade ner ett träd... Det går liksom inte att släppa taget riktigt:)

Så här såg urnorna framför kyrkan ut före semestern:

I urnan planterades två stycken begonior av sorten "Dragon Wing". Jag åkte ända till Rönneshytta för att hämta dem och det har jag inte ångrat. Rönneshytta ligger mellan Askersund och Örebro och där finns en härlig handelsträdgård vars ägare är både kunniga och trevliga. Fördelen med att åka så långt för att hämta blommor är att man naturligtvis får anledning att stanna och fika på café Tutingen i Askersund, där jag såg denna sortens begonior för första gången i augusti förra året. Det ska bli så roligt att se dem idag!

torsdag, juli 21, 2011

Ibland har man maximal TUR!

Just nu åtnjuter jag min andra semestervecka. Tiden innan semestern jagade jag runt som en galning överallt på kyrkogården. En del saker hanns inte med alls, och det som hanns med blev inte lika omsorgsfullt utfört. Maj och juni är definitivt de allra stressigaste månaderna för min del.

Något som bara var tvunget att hinnas med var häckklippningen. Därför började jag klippa i god tid. Eftersom det är ett tungt arbete som främst frestar på ryggen för min del, klippte jag lite varje dag, för att sedan variera med annat arbete.

Men när känslan av stress tog överhanden, blev jag lite slarvig. Inte med själva frisyren på häckarna, för den är jag petnoga med, men med säkerheten. Många gånger har jag varit nära att såga mig i benet när jag släppte ner häcksaxen, och jag har fått sända iväg många tankar i tacksamhet till Den Allsmäktige för att jag kommit undan med blotta förskräckelsen. Men så tyckte Han nog att jag behövde en liten påminnelse ändå...


Så när jag sträckte fram handen för att plocka bort en stor kvist som vägrade att falla till marken, nöp häcksaxen tag i ett finger. Det blev ett ytligt sår, men blodet rann. Snabbt in med alla grejor i garaget och åka till vårdcentralen. När jag berättade vad som hänt, frågade sköterskan: "Hur var det möjligt?" och det undrar faktiskt jag också - ha ha ha!


Sköterskorna på Mantorps vårdcentral är så bra! Det blev lite sårtvätt, lite tejp och ett konstaterande att jag slipper stelkrampssprutan denna gång. Sen var det bara att åka tillbaka och klippa färdigt. Och vara glad att jag inte klippte av fingret. Det hade nog känts väldigt jobbigt...

tisdag, juli 05, 2011

Rivningen i minneslunden fortsätter

Långsamt går det framåt med saker och ting. Jag har konstaterat att jag inte hinner med allt på "ordinarie" arbetstid. Ska saker och ting bli gjorda får man jobba några timmar extra då och då. Men mitt beslut att riva dammen och planteringen i minneslunden före semestern står fast. Och nu har jag bara fyra dagar kvar att avsluta jobbet.

Det kändes riktigt bra när jag kommit så här långt:


Det fanns gott om sten i dammen. Likaså några liter fruktansvärt illaluktande vatten. När alla stenarna var urplockade, gick det ganska lätt att dra bort dammduken, och det kändes som en seger. Handlederna fick ta mest stryk med alla tunga lyft, men det kändes liksom väldigt bra ändå.

Observera den lilla röda medhjälparen som plötsligt dök upp lagom till fotograferingen. Han bor granne med kyrkogården och vistas ofta där.


Nu ska allting slätas ut. Jorden med alla ogräsrötter ska grävas bort. Sen ska den före detta planteringsytan bli gräsmatta. Det ska bli så roligt att se det färdiga resultatet inom kort!

tisdag, juni 28, 2011

Vart tog nyfikenheten vägen?

En händelse fick mig att fundera över människors nyfikenhet. På morgonen gick jag min sedvanliga kontrollrunda på kyrkogården. Ofta lyfter jag på locken till soptunnorna för att se om det är dags att tömma dem. När jag så lyfter på ett lock, far det ut ett antal getingar i full fart. De är verkligen snabba. Jag var också snabb - att backa undan.

Nå, detta måste ju åtgärdas så snart som möjligt. Planerna tar form. Ta loss sopsäcken för att hitta getingbilan. Åka till Citygross och köpa Radar. Spraya. Jag lämnar getingarna i fred och hämtar en ny sopsäck. Lirkar loss sopsäcken ur hållaren medan getingarna åter far omkring mig. Hittar boet precis under kanten där den täckts helt av sopsäcken. Det gick alltså inte att få syn på boet medan sopsäcken satt på sin plats. Hoppas ingen hann bli stucken. Jag har redan tagit bort ett getingbo ur samma tunna i år. Soptunnan lämnas helt öppen, med locket uppfällt, så att det tydligt ska framgå att något inte är som det ska.


Under dagen nämner jag episoden för en kollega. Han föreslår att jag väntar till kvällen, alternativt tar boet tidigt på morgonen, när alla getingar befinner sig inne. Jag beslutar mig för att följa hans råd, inhandlar Radar och skrider till verket morgonen därpå.

Döm om min förvåning dagen därpå när jag får se detta:


Ja, först och främst handlar det ju om att folk vill göra rätt. Sopor ska läggas i en soptunna. Det kanske var för långt att gå till en av de andra. Att det inte satt någon sopsäck i, och att locket stod öppet, tycktes inte fungera som en signal att inte lägga sina sopor just i denna behållare.

Var det någon som undrade varför det inte satt en sopsäck där? För det brukar ju alltid sitta en sopsäck just där.

När slutar en människa att vara nyfiken på dessa små, till synes obetydliga detaljer i livet? Att börja fundera när något vardagligt plötsligt är en liten, liten aning förändrat? Och att då själv förändra sitt beteende efter situationen?

Och jag undrar: blev någon stucken?

tisdag, juni 21, 2011

Rivning i minneslunden

Något som sett alldeles förskräckligt ut under hela våren, är anläggningen med damm och tillhörande plantering i minneslunden. Själva dammen har kantats av kalksten, planteringen av betongsten. I dammkanten har det legat natursten. Så finns det ytterligare tre olika sorters stenmaterial i denna ytterst lilla minneslund. Det kändes lite plottrigt. Det är som att hänga upp fem olika sorters gardiner i fönstren i sitt vardagsrum.

Nå, det var materialvalet det. Så var det växterna. Forsythior planterade med en halvmeters mellanrum. Då att betänka att en forsythia kan bli flera meter hög och ett par meter i omkrets. I en rad bakom forsythiorna små sockertoppsgranar. Som ju också kan bli både breda och höga.

Det avgörande för min önskan att få riva hela anläggningen var dock följande: när man fyllde på vatten i dammen, så sprutade vattnet ut med samma fart på två ställen. Dammduken hade uppenbarligen gått sönder. Dammen blev bara halvfull. Och så rotogräset i rabatten. Kirskål och kvickrot. De behöver väl inte någon närmare presentation?


På bilden syns "planteringen" med kirskål i blom och frodig kvickrotsgrönska. Som ni, kära läsare, förstår, har jag inte ens försökt att få bort eländet.

Ni må tro att jag blev lycklig när min önskan att ta bort hela anläggningen beviljades av kyrkogårds- och fastighetsnämnden! Allt ska bort, och ytan liksom bara slätas till. Sen får vi se vad man kan hitta på. Det är ju alltid fint med en vattenspegel, men det måste vara LÄTTSKÖTT.

Översta lagret runt dammkanten är nu borta, likaså en hel del av naturstenarna. Målet är att få bort rubbet innan semestern, så jag har några veckor på mig. Detta är något som jag längtat efter att få göra, så jag  stannar gärna kvar någon timme varje dag utöver ordinarie arbetstid bara för att få det klart. Nu ser jag fram emot att få åka till jobbet och riva vidare :)

onsdag, juni 15, 2011

Grusgångssabotören

Om jag tidigare har skrivit att det varit hektiskt på kyrkogården, så dementerar jag det nu. För de senaste två veckorna har det i så fall varit hektiskt upphöjt till tio. ALLT ska tas om hand PÅ SAMMA GÅNG! Jag har ett antal "lediga dagar" som borde tagits ut, men det går verkligen inte. Så de "lediga dagarna" hopar sig som en semester man kan ta ut framåt vintern...

En av de senaste dagarna tillkom detta extraarbete - ett häftigt skyfall som fick de sluttande grusgångarna att flyta iväg. Riktigt djupa fåror bildades, och irriterande nog rann en del grus och stenmjöl ut över gräsmattekanterna.


Min första tanke när jag såg eländet på morgonen var "Nej!!! Jag hinner inte!" Sommarblommorna kom nämligen i samma veva och det tar lite tid att plantera dem. För att inte tala om att vattna dem sen, vilket tar ca åtta timmar. Och så ogräset som frodas precis överallt, oavsett väder. Ja, det här är nog det närmaste gnäll jag har presterat i denna blogg, och jag utnämner härmed ogräset till värsta stressfaktorn.

Nu är i alla fall grusgångarna "lagade". Som tur var hade jag hämtat ett litet lass med grus från en kollegas upplag, så det fanns material på plats. Sen var detta grus inte av samma fraktion, så det återstår att erfara om det är en fördel eller nackdel. Klart är dock att det alltid ser snyggare ut om det är samma fraktion överallt på en kyrkogård. Risken med den här lagningen är att det ser ut som man shoppat på en loppis... men det viktigaste är att folk inte trampar ner i ojämnheterna och bryter benen.

Idag blir det hysteriskt springande med trimmern. Tack och lov att den lilla Tanaka-trimmern existerar. Utan att använda stödselen går det att köra fyra timmars trimning i ett svep, med paus för att tanka, byta tråd och dricka lite vatten förstås. Det skulle aldrig gå med en större modell. Igår blev det ett fyratimmarspass och det blir väl ungefär lika mycket idag. Framåt kvällen blir det skolavslutningar i kyrkan, i två omgångar, så jag kommer hem lagom till läggdags idag. Man sover verkligen gott om nätterna när man har detta yrke...

onsdag, juni 01, 2011

Varning för klematisbladstekeln!

Klematis är väl inte den vanligaste av växter på en kyrkogård, men i minneslunden på Viby kyrkogård finns nu tre olika sorter. Ännu har ingen av dem drabbats av det värsta hotet mot dem - klematisbladstekeln. Det är en av de insekter vars existensberättigande jag starkt ifrågasätter.

Men hemma.... där är rena förödelsen! En av våra tre klematis hemma drabbas nu varje år. Klematisbladstekelns larver kaläter en planta på nolltid. I år har jag arbetat förebyggande, mycket tack vare Allt om trädgårds problemlösarguide. De skriver om just klematisbladstekeln i det senaste numret, nr 9.

I Allt om trädgård fanns ett litet foto på stekeln, men det var ändå svårt att få en uppfattning om hur den ser ut. Nu har jag tagit egna bilder. Dessa bilder får gärna spridas så att vi tillsammans kan göra allt för att motarbeta denna plåga. (Men jag uppskattar inte om någon "stjäl" bilderna och tjänar pengar på dem.)

Det är svårt att fotografera en insekt som inte vill vara med på bild, men jag hoppas ändå att ni får en uppfattning om hur den ser ut. Översidan är blanksvart. Insekten är uppskattningsvis ca 10 mm lång om man inte räknar in antennerna.


Undersidan är kraftigt färgad i gulorange. Den är lätt att fånga bland klematisrankorna och den flyger ganska långsamt.




Klematisbladstekeln lägger sina ägg i klematisens nya skott så att stjälkarna blir bubbliga. Det är väldigt lätt att se när man väl vet vad man ska leta efter. Så här års växer ju klematisen ganska fort, så man ska vara noga med att följa ett skott ganska långt neråt. Annars är risken att man missar långa rankor med ägg.


En närbild på "bubblorna".


Larverna är perfekt kamouflagefärgade och de kommer i enorma mängder. Har det gått så här lång, då måste man plocka tills man inte ser en enda. Sen tar man en kort paus och börjar om från början igen, för jag lovar, man har missat mängder.


Se till att larverna inte ramlar av plantan. Har de ätit färdigt så övervintrar de i jorden och sen är det kört året därpå. Sällan uppmanar jag till dödande, men nu gör jag det - larverna måste tas om daga.



Bilderna på larverna togs förra året i vår trädgård. I år hoppas jag ha minimerat risken eftersom jag klippte bort mängder av rankor på vår stackars drabbade klematis. Det är vår vackra tidiga vårblommande alpklematis som drabbas, så håll extra utkik om du också har en sån. Och hjälp gärna till att sprida denna kunskap.

Stort tack till Allt om trädgård nr 9 för att jag i år kunde förebygga angreppet.

torsdag, maj 26, 2011

Prydnadsäppelträdet

Utanför garaget finns en gräsyta, ett par buskar och så detta fantastiska träd. Några ytterligare ord behövs inte.







Bilderna togs den 17 maj.