Stjärnorps kyrka och kyrkogård

En helg i augusti gjorde en kollega och jag en liten tur och turistade i närområdet. Målet var Löfstad slott där vi både fikade, gick den guidade turen på en av våningarna i slottet, samt strövade runt i parken. Sen hamnade vi i Kimstad, besåg både kyrka och kyrkogård, därefter intogs lite mat i en restaurang vid Göta kanal och slutligen hamnade vi i Stjärnorp, där vi besökte både kyrkogården och ravinen.

Varför man gör såna här saker när man är ledig kan ju tyckas som en gåta. Det är lite som att vara på jobbet, men ändå inte. Kanske förklaras det av att vi bägge har lite drag av den autoteliska personligheten? För en sådan person räcker det liksom inte "bara" med ett jobb eller en sysselsättning. Man har ett behov av att jobbet ska kännas intressant också. Och yrket har så många olika aspekter och omfattar så otroligt många olika arbetsuppgifter. Det ger upplevelser, mest av positiv karaktär, och möjligheterna att lära sig nya saker känns ibland obegränsade

Till Stjärnorp kom vi lagom till helgmålsringningen. Se på kyrktornet hur brant lutningen är. Tänk att det går att lägga taktegel nästan lodrätt. Tornluckorna öppnades...

Bakom kyrkan skymtar ruinen efter familjen Douglas gamla slott.

Det är ganska långt avstånd mellan gravstenarna på den här delen av kyrkogården. På många av gravplatserna fanns det buskar planterade bakom gravstenarna, men inga häckrader.

På bilden ovan är det mahonia bakom gravstenen och på bilden nedan en riktigt frodig ölandstok.

När man går riktigt nära kan man få se något som man annars kunde missat. Bakom en gravsten fanns det frukt. Inte riktigt plockmogna, men väldigt vackra att se på redan i det här stadiet.

En del gravvårdar i kalksten, den ovan i gott skick, den nedanför drabbad av tidens tand.

Nedan ett vattenkar inramad av en rosbåge. Riktigt 1800-talsromantiskt till utseendet, även om arrangemanget som sådant kanske inte är så gammalt. Jag tycker om den här typen av vackra överraskningar på offentliga platser. Ibland känns strikta rader av häckar och gravstenar bara så tråkiga.

Den här platsen ger en skönhetsupplevelse över det vanliga. Bara infarten med sina vackra trädrader och de välskötta gamla husen är värda att ses. Och tycker man om djur och natur är det bara att fortsätta in i ravinen. Är man riktigt tyst får man troligen syn på några av de många hjortar som finns i området.

Nu är det hektiskt!

Hur kan det komma sig att det blir så mycket att göra så snart snön försvunnit och tjälen har släppt? Hur kan det komma sig att hela femton gravstenar valde att välta under vårvintern? Och varför är det dags att plantera penséer innan man fått upp gravstenarna? Det kändes verkligen som att allt kom på en gång. Puh!

Men det finns botemedel för det mesta. Torsdag och fredag förra veckan blev arbetstiden 7-19. Då hinner man få undan en del arbete. Det är väl bara att fortsätta på det viset tills man uppnått något slags jämvikt...

Denna syn har mött många besökare de senaste veckorna, men nu är den ett minne blott. Stenarna står som de ska nu.

Det var två mycket hårt arbetande kollegor som såg till att stenarna kom på plats igen. De var mycket samspelta och effektiva. Tur att det finns såna människor. Mina handleder har krånglat och med höger har jag inte ens kunnat vrida om en nyckel i ett lås, så att resa gravstenar kändes oöverkomligt. Jag tackar X och Y för all hjälp. Jag vet inte hur jag ska kunna återgälda det, men det kommer förhoppningsvis tillfällen framöver. Nu när stenarna är på plats, kan jag oroa mig över andra saker...

Studiebesök - Gränna kyrka del 1

Igår åkte en kollega och jag till AB V. Fongs Gelbgjuteri Gränna för att lämna in några mindre föremål från våra kyrkor för reparation. Efteråt passade vi självklart på att besöka vackra Gränna kyrka.

Bilden är tagen från östsidan. Kyrkans barockfasad luras. En brand 1889 förstörde stora delar av kyrkan, och kyrkan återuppbyggdes 1895. Jag tycker exteriören är både spännande och vacker.

Självklart trotsade vi kylan och snön och tog en promenad på den lilla omgivande kyrkogården. Där finns både urnlund och minneslund, och längre upp i sluttningen finns en del gamla gravvårdar.

Det här arrangemanget retade vår nyfikenhet. Hur kommer det sig att det blev så här? Vad stod här först, gravstenarna eller trädet? Har gravstenarna flyttats hit från någon annan del av kyrkogården? Och varför har man i så fall låtit trädet växa sig så här stort? Det ser ut som om de står och knuffas om platsen, precis så där som vi människor kan göra när vi känner oss lite busiga.

Ja, det här blev bara en liten förhandstitt idag. Nästa gång blir det ett längre inlägg, med bilder inifrån den oerhört vackra kyrkan.

Mjölby Stenhuggeri - ett studiebesök

Så här års står vissa arbeten stilla. Om inte snön legat så tjockt på kyrkogården, skulle jag ha sysslat med anläggningsarbete och föryngring av vissa häckar. Nu har jag i stället fått tid till planering, både vad gäller åtgärder och att göra en realistisk tidsplan för åtgärderna.

Det finns två områden på kyrkogården som känns angelägna att fixa till. Ett av dem, minneslunden, är ju redan ett pågående projekt. Ett annat är att utarbeta ett förslag till en urngravlund. Det är med anledning av det sistnämnda som jag gjorde ett studiebesök på Mjölby Stenhuggeri. Jag ville veta mer om hur man kan utforma gravlunden med tanke på gravstenarnas storlek och form.

Stenhuggeriet ligger utmed Vetagatan i Albacken i Mjölby och där arbetar Tomas och Håkan. När det gäller fotomodellandet var de lite svårflirtade först, men sen ställde de förstås upp. Tomas till vänster och Håkan till höger. I det här rummet görs mallarna till gravstenstexterna.

Här är verkstaden där stenarna skärs till.

Den här gigantiska, och mycket tunga, stenen har en särskild historia. Den kommer från en kyrkogård där det finns ett område där gravstenarna har en viss ålder och stil. För att inte förändra utseendet alltför mycket på området, tillåts inga moderna gravstenar. Denna sten har tidigare markerat en grav som nu är återlämnad. Även stenen har då återlämnats till kyrkan, och nu har gravstenen hyrts ut till en ny gravrättsinnehavare. Jag hade aldrig hört talas om ett liknande förfarande, men nu vet jag bättre :) Det är ju fantastiskt bra att även gravstenar kan återvinnas på ett sånt här sätt.

Studiebesöket var väldigt givande. Jag fick svar på alla tänkbara frågor och fick också se stenar som kan vara aktuella för den typ av gravplats som jag planerar. Tyvärr kan jag inte visa bilder på dem, eftersom det redan var namn ingraverade på stenarna, men jag återkommer förstås när jag har lämpliga bilder att visa.

Ett stort tack till Tomas och Håkan för vänligt bemötande! Det är min personliga uppfattning att både servicenivån och yrkeskunskapen är hög på deras företag, och det var väldigt givande att få en liten inblick i deras arbete.

Före snön

Innan snön kom, hann jag fotografera en gravstenssockel som var så vackert dekorerad av naturen själv. Både mossor och lavar har funnit en bra växtplats där.

Det påminner om ett skärgårdslandskap, där mossan bildar små öar på stenytans hav. Fantasin får tankarna att dra iväg på äventyr när man tittar på såna här skapelser...

Räddningsinsats behövs snarast!

Det finns en gravsten som stått länge utan tillsyn och omvårdnad. Den har spruckit på alla håll och kanter. Med kollegors hjälp gavs stenen lite stöttning. Dock behövs en mer omfattande insats, om stenen ska räddas från att rasa ihop i småbitar.

 

En stenhuggare, som råkade ha ärende på Viby kyrkogård just då, konsulterades. Ibland får man verkligen hjälp precis när man behöver. Nu har jag mer fakta och vet hur jag ska gå vidare. Eftersom stenen är kulturminnesmärkt, måste expertis tillkallas. Tills jag fått tag på rätt person, kommer stenen att hållas ihop av ett lastband.

Det känns väldigt trist att det har gått så här långt. Nu gäller det att ha fokus på att åtgärda problemet. Hoppas kunna återkomma senare i veckan med glada nyheter :)

Lavens landskap

Att arbeta på kyrkogården är ibland väldigt meditativt. De tillfällena kan uppstå då man gör något monotont, eller då man befinner sig en längre stund på ett och samma ställe. Då kan det inträffa att man iakttar något så pass länge att sinnena skärps och man upptäcker det man annars inte skulle lagt märke till. Det kan vara ett ljud, en rörelse eller ett synintryck.

För en tid sen tvättade jag några gravstenar. Det är framför allt laven som biter sig fast på stenarna, och som således får ge vika för vattenstrålen från högtryckstvätten. På ett sätt tycker jag det är fint med alla lavar på gravstenarna, men å andra sidan kan det ju vara trevligt att kunna läsa inskriptionerna på stenarna. De står ju där av en anledning, och syftet var väl inte riktigt att de skulle gömmas under lavar.

Dock fascineras jag av lavarna som bygger sina egna landskap. De skapar fantastiskt vackra mönster, och finns i ett stort antal färgnyanser. Efter arbetsdagens slut gick jag runt med kameran och tittade på några platser där högtryckstvätten inte fått komma nära.

Samtliga ovanstående lavar fanns på gravstenar. Lavarna som syns på bilderna nedan växer på trädstammar (lind) på kyrkogården.

Bilderna är tagna med makrofunktionen på kameran, så man måste gå riktigt nära för att se alla dessa detaljer. Gå sakta, söka med ögonen, komma nära, huka sig ner, titta noga...

Tänk att det finns något så fascinerande att upptäcka på en kyrkogård. Åk nu gärna till närmaste kyrkogård och titta efter hur det ser ut där! Och håll tummarna för att vaktmästarn inte varit alltför nitisk med högtryckstvätten...

Läsa gravstensinskriptioner

Om man mot förmodan skulle få tid över på jobbet, kan man alltid läsa inskriptioner på gravstenar. Ifall man inte har den tiden, får man passa på att läsa medan man passerar på åkklipparen. Det är som att fågelskåda medan man kör bil. Man hinner inte uppfatta allt, man vet inte riktigt var man är, och man riskerar att köra på något eller någon. Bra tillfällen att läsa stenar är medan man rensar ogräs i gravrabatter, eller när man planterar. Men då kan man få lite ont i nacken. Absolut bästa tillfället är när man går och vattnar gravrabatterna manuellt. Då hinner man läsa allt och räkna ut hur gamla personerna blev, och möjligtvis också, på familjegravar, fundera över hur de var släkt med varandra. Eller varför flera familjemedlemmar dog inom en tidsram på ett par månader.

Ett aber i bevattningssammanhanget är att det bara är skötselgravarna som ska vattnas. Och då missar man ju eventuellt intressanta texter och namn. Har man installerat automatbevattning på kyrkogården, får ju alla vatten, men då faller läsmöjligheten bort helt och hållet. För inte stannar man kvar på jobbet till kvällningen då sprinklersystemet går igång. Svårt att läsa i skymningen medan vattnet sprutar åt alla håll.

För att gå över till inskriptionerna: en del av dem beskriver egenskaper hos personer, eller uttrycker en känsla hos de efterlevande, vissa refererar till bibeltexter. På en del stenar finns en uppmaning till den döde, t ex: "Sov i ro". Så finns det de som helt enkelt vill göra ett uttalande. Som denne nedan. Frågan är om det var ett önskemål från de nu begravdas sida, eller om det var någon efterlevande som tyckte att texten var passande. Den går i alla fall inte att misstolka.
På stenen nedan har man kostat på en längre text, innehållande några rim, vilken i sin helhet lyder: "Saliga de som ifrån världens öden, somna i Jesu Kristi tro i döden, Herren skall föra deras själ ur nöden hem till sin glädje".

Dessa två exempel kommer förstås från de kyrkogårdar där jag jobbar. Men de mest originella inskriptionerna hittas nog på griftegårdar i anslutning till större städer. Min absoluta favorit av dem jag sett hittills är denna nedan. Den finns på en kyrkogård i en större stad i landet. Det mest intressanta står på baksidan av stenen! Mer behöver inte sägas...

Var det en sann livsnjutare som gav stenhuggaren detta uppdrag? En som kunde fånga dagen? Leva i nuet? Glädjas åt det lilla? Han eller hon fick i alla fall leva i "47 lyckliga år uppå träben". Undrar om han/hon också levt ett antal år med båda benen i behåll? Och om denne person var lycklig även då? Kanske infann sig den riktiga lyckan efter träbensincidenten? Som kyrkvaktmästare måste man ju få undra!