fredag, augusti 21, 2009

Läsa gravstensinskriptioner

Om man mot förmodan skulle få tid över på jobbet, kan man alltid läsa inskriptioner på gravstenar. Ifall man inte har den tiden, får man passa på att läsa medan man passerar på åkklipparen. Det är som att fågelskåda medan man kör bil. Man hinner inte uppfatta allt, man vet inte riktigt var man är, och man riskerar att köra på något eller någon. Bra tillfällen att läsa stenar är medan man rensar ogräs i gravrabatter, eller när man planterar. Men då kan man få lite ont i nacken. Absolut bästa tillfället är när man går och vattnar gravrabatterna manuellt. Då hinner man läsa allt och räkna ut hur gamla personerna blev, och möjligtvis också, på familjegravar, fundera över hur de var släkt med varandra. Eller varför flera familjemedlemmar dog inom en tidsram på ett par månader.

Ett aber i bevattningssammanhanget är att det bara är skötselgravarna som ska vattnas. Och då missar man ju eventuellt intressanta texter och namn. Har man installerat automatbevattning på kyrkogården, får ju alla vatten, men då faller läsmöjligheten bort helt och hållet. För inte stannar man kvar på jobbet till kvällningen då sprinklersystemet går igång. Svårt att läsa i skymningen medan vattnet sprutar åt alla håll.

För att gå över till inskriptionerna: en del av dem beskriver egenskaper hos personer, eller uttrycker en känsla hos de efterlevande, vissa refererar till bibeltexter. På en del stenar finns en uppmaning till den döde, t ex: "Sov i ro". Så finns det de som helt enkelt vill göra ett uttalande. Som denne nedan. Frågan är om det var ett önskemål från de nu begravdas sida, eller om det var någon efterlevande som tyckte att texten var passande. Den går i alla fall inte att misstolka.
På stenen nedan har man kostat på en längre text, innehållande några rim, vilken i sin helhet lyder: "Saliga de som ifrån världens öden, somna i Jesu Kristi tro i döden, Herren skall föra deras själ ur nöden hem till sin glädje".

Dessa två exempel kommer förstås från de kyrkogårdar där jag jobbar. Men de mest originella inskriptionerna hittas nog på griftegårdar i anslutning till större städer. Min absoluta favorit av dem jag sett hittills är denna nedan. Den finns på en kyrkogård i en större stad i landet. Det mest intressanta står på baksidan av stenen! Mer behöver inte sägas...

Var det en sann livsnjutare som gav stenhuggaren detta uppdrag? En som kunde fånga dagen? Leva i nuet? Glädjas åt det lilla? Han eller hon fick i alla fall leva i "47 lyckliga år uppå träben". Undrar om han/hon också levt ett antal år med båda benen i behåll? Och om denne person var lycklig även då? Kanske infann sig den riktiga lyckan efter träbensincidenten? Som kyrkvaktmästare måste man ju få undra!

måndag, augusti 17, 2009

Arbetet inne i kyrkan

Som kyrkvaktmästare arbetar man oftast utomhus, men de flesta har också s k inre tjänst. Det innebär att man arbetar under gudstjänster, varav de flesta infaller på helger. Man får också hålla ordning i kyrkan, städa, och se till att allt är på plats inför kommande förrättningar.

Vanliga arbetsuppgifter är att:
  • fixa blommor till altaret
  • sätta på, alternativt höja, värmen i kyrkan inför gudstjänsten
  • se till att antalet altarljus är det rätta för helgen
  • se till att antependiet (ett slags "förhänge" som hänger ner från altaret) har den rätta liturgiska färgen
  • se till att de kyrkliga textilierna är rena, t ex dopservetter, kalkdukar och albor
  • hålla koll på förrådet av olika slags ljus, samt dopbevis, fadderbrev och vigselbevis
Vaktmästaren är den första som kommer till kyrkan inför en gudstjänst. Man låser upp, stänger av eventuella larm, och inför högmässan ringer man i klockorna både hel- och halvtimme innan gudstjänstens början. Inför en begravning hissas flaggan, först i topp och sen ner på halv stång.

Före gudstjänsten arrangeras blommorna på altaret och man plockar fram allt som behövs. Vid högmässa ska t ex allt nattvardssilver tas fram, liksom vin och oblater. I vissa kyrkor sköts detta av kyrkvärdar, i andra får vaktmästaren göra det. Man testar att ljudanläggningen och alla mikrofonerna fungerar, och ser till att alla saker finns på sin rätta plats. Och så hänger man upp psalmnumren på psalmtavlorna. Strax före gudstjänsten ska ljusen tändas. Ibland står vaktmästaren vid ingången och delar ut psalmböcker till kyrkobesökarna, om det inte finns kyrkvärdar som gör detta. På bilden nedan är allting fixat inför en gudstjänst. I denna kyrka används inte antependier, kanske för att framsidan av altaret är dekormålat?
Under gudstjänsten fungerar vaktmästaren som ljudtekniker och fixare. Man ringer i kyrkklockorna (=trycker på startknappen) vid gudstjänstens början. Sen ska kyrkobesökarna räknas in och statistiken föras in i en dagbok som finns i varje kyrka. I en del församlingar skrivs statistiken in i en digital kalender också. Efter gudstjänsten plockar man i ordning allting, stänger av ljudanlänggningen, släcker och låser. Nedan en bild på utsikten från vaktmästarens plats vid mixerbordet.
Jag tycker om den inre tjänsten. Det skulle kännas fattigt att bara arbeta utanför kyrkan hela dagarna. Vid gudstjänsten får man tillfälle att träffa människor i arbetet. Som vaktmästare på tre små kyrkogårdar träffar jag inte särskilt många människor under en arbetsdag. Det finns dagar då jag inte träffar någon alls.

En av nackdelarna med den inre tjänsten är att man arbetar under helger. Det blir mindre tid för familj och vänner, men det är ju ett dilemma man delar med många andra yrkeskategorier. En annan nackdel är dagar då det hålls en gudstjänst på förmiddagen och en annan på kvällen. Jag har så långt att resa till jobbet att det inte känns lönt att åka hem emellan. Och man har ju bara betalt för den tiden man är i tjänst. Men kan man bortse från detta, så är vaktmästaryrket ett toppenjobb!

lördag, augusti 15, 2009

Och så vädret... med hörselkåporna på!

Man skulle kunna säga att i yrket som kyrkvaktmästare är man beroende av vädret. Vissa arbetsuppgifter blir lättare att utföra i vissa väder. Å andra sidan kan man hävda att man INTE är beroende av vädret. De flesta arbetsuppgifter måste ju utföras OAVSETT vilket väder det är. Så det beror lite på hur man väljer att se på saken.

Vissa arbetsuppgifter blir lättare att utföra i vissa typer av väder. Får jag önska, vill jag att det ska vara så här:

Gräsklippning - gärna torrt och möjligtvis lite blåsigt.
Ogräsrensning i grusgångar - företrädesvis efter en regnskur.
Lövblåsning - helst vindstilla!
Blir det busväder går man in i en kyrka och städar den, eller tar ut sin övertid och åker hem till soffan och en god bok.
En dag när jag skyfflade ogräs fick jag se detta. Ett oväder drog fram över landskapet och kom allt närmare. Det blev mörkare och åskan mullrade som bakgrundsljud hela tiden. Jag såg mig om över axeln med jämna mellanrum för att se hur ovädret avancerade. Eftersom jag inte tycker om att skyffla ogräs, hade jag lovat mig själv att som belöning få klippa lite gräs innan jag åker hem. Snabbt hämtade jag klipparen och klippte en yta för att få känna mig nöjd och glad. Ännu snabbare fick jag köra ner till redskapsboden med klipparen för att få in den under tak. Rätt som det var blixtrade det över huvudet på mig. Dags att dra sig ur på riktigt!


Eftersom jag ett par dagar tidigare hade jobbat över lite grann, kände jag att det var dags att ta ut övertiden nu. Jag packade in mig i bilen och åkte hemåt. Några minuter senare kom hagelskuren. Det smattrade så man inte kunde höra sina egna tankar. Värre var att det knappt gick att se vägen eller styra i blandningen av jättehagel och stora mängder vatten. Snabbt in till vägkanten tillsammans med ett gäng andra bilister. Så sträckte jag mig efter hörselkåporna som alltid följer med mig i bilen mellan arbetsplatserna. Såg jag lite muppig ut när jag satt med hörselkåporna på vid ratten? Förmodligen. (Men kanske det sparade min hörsel något...?)

Så här såg det ut genom bilrutan! Bra att vägen hade så breda vägrenar att alla vi ängsliga, icke-bråttom-människor (någon, hm, med väldigt slitna däck...) kunde vänta ut den värsta skuren av hagelbombardemang. Det kan löna sig att passa på att arbeta någon timme extra en dag när det är bra gräsklippningsväder, för då kan man också med gott samvete åka hem tidigare en dag då det blir så här.

måndag, augusti 03, 2009

Häckar...

Att få följa hela vår- och sommarsäsongen på kyrkogården har inneburit möjligheter att lära nya saker. Häckklippning till exempel. Tidigare har jag bara klippt småhäckar med vanlig, icke-motoriserad häcksax. Häcksax med motor är annorlunda. Det är tungt, det väsnas, och man får sniffa tvåtaktsavgaser medan man jobbar. Fördelarna då? Jo, det går snabbt och man tränar många av musklerna i kroppen, framför allt överkroppens muskler.

Här är muskelbyggarmaskinen. En riktigt bra finess på den är att handtaget går att vrida åt olika håll, så att det blir lättare att klippa i olika vinklar. Nu är jag inte så erfaren att jag kan ägna mig åt formklippning. Det räcker gott med att jag lyckas klippa bort lite kvistar över huvud taget.
Nedan en yvig ligusterhäck med inslag av både ask och lind. Från början var det nog en ren ligusterhäck. Sen har diverse träd fröat av sig och slagit rot i häcken. Men ska det bli riktigt snyggt måste trädplantorna bort. De olika växtsorterna i blandhäckar växer olika fort och ger snabbt ett spretigt intryck.

Samma häck efter rejäl bortrensning av träd. Jag lyckades dra bort de flesta trädplantorna med rötterna. Några var så pass gamla och kraftiga att det inte gick. Där använde jag sekatören och klippte av dem så nära marken som möjligt. En kollega visade mig dock en riktigt fiffig metod. Han drar bort trädplantor med kofot stöttad mot en plankbit! Det ska jag prova nästa gång...