Dagen före ledigheten

Torsdagen före midsommarafton blev stressig. Delvis berodde detta på en krånglande gräsklippare. Hur nu en sådan kan få så omfattande betydelse för stresshormonpåslaget i en människokropp... men jag ska berätta.

Först klippte jag gräset. Sen parkerade jag klipparen några meter utanför garaget för att rengöra klippaggregatet. Så rengjorde jag aggregatet. Och när jag skulle köra in klipparen i garaget, vägrade den att starta.

Viktigast i det här läget var ju då att få in klipparen i garaget. Därför började jag leta efter de spärrar som ska lossas för att man ska kunna rulla klipparen framåt. Efter att ha micklat lite med maskinen, provat att knuffa den utan att den rörde sig en millimeter, ringde jag till generalagenturen för maskinen ifråga. Mannen som svarade var mycket trevlig och tjänstvillig och förklarade exakt hur jag skulle göra. Vilket var precis vad jag hade gjort. Jag tackade så mycket för hjälpen, och han önskade mig en trevlig semester.

Jag såg ingen semester i sikte. Hur kan man gå på semester när det står en jättedyr klippare ute i det fria, helt död? Och varför rörde sig inte klipparen när jag följt instruktionerna?

Eftersom maskinen inte lät sig knuffas, tänkte jag dra in den i stället. Fram med ett rep som lägligt nog låg inknölat på en hylla i garaget. Repet fästes i det kraftiga handtaget på klippaggregatet. Jag gjorde mig beredd att med kroppsvikt (60 kg) och muskelkraft (?) dra in maskinen. Och så drog jag. Ingenting hände. Jag tog i ännu mer. Maskinen gungade till.

I min hjärna, avdelningen för synintryck och synminnen, utspelade sig en Strongman-tävling där jag sett Magnus Samuelsson dra en lastbil på rekordtid. Ja, han utklassade alla konkurrenter med hästlängder den gången. Och jag BLEV Magnus! Och eftersom jag inte klarade av att dra in maskinen, så ryckte jag in den, bit för bit, några centimeter i taget.

Repet skavde in röda märken i underarmarna, svetten lackade, envisheten regerade, och maskinen kom ända fram till garageöppningen. Sen var det stopp. Jag fick den inte över tröskeln. Däremot fick jag en ljus idé. Det kanske fanns en hjälpare i närheten. Snickaren som har sin firma i en lada på andra sidan kyrkan. Och jo, han var där och han hjälpte mig. Tillsammans fick vi in monstret, och jag kände en evig tacksamhet gentemot denne man som lagt ifrån sig sina verktyg för att komma med och hjälpa mig. Han såg ju till att min semester äntligen kunde ta sin början.

Men varför hade allt gått så trögt? Jag kollade upp tekniska data om maskinen. Den väger över 300 kg... Skön semester!