Fredagsrutinen

Fredagar påbjuds allmän städning och hyfsning av kyrkogården. Vissna snittblommor ska plockas bort från gravarna, soptunnor ska tömmas, löv och annat som eventuellt hamnat i vattenkaren ska tas bort, grusgravar och gångar ska krattas.

Grustillgången i gångarna kan variera stort mellan olika kyrkogårdar. På vissa ställen kan det ligga riktigt tjockt med grus, på andra krattar man mer eller mindre i jord när gruslagret har tunnats ut. Vart gruset har tagit vägen är ett mysterium att begrunda. Har flitiga kyrkobesökare trampat ner det i det underliggande jordlagret? Har nitiska vaktmästare kört snöslunga i gångarna om vintern, och därmed spritt ut gruset i gräsmattorna? Eller snålade kyrkogårdsförvaltningen med resurserna då beställningen av gruset gjordes? Har du svaret på gåtan, så tveka inte att höra av dig!

På en del kyrkogårdar finns gruskrattor som man kan dra efter en åkgräsklippare eller ATV. Det är lyxigt. Jag har själv fått prova det på ett ställe där jag vikarierat. Enda nackdelen är att det inte fungerar i vissa uppförslut. På "mina" nuvarande kyrkogårdar är detta dock inte aktuellt. Där är det apostlahästar och muskelkraft som gäller.

Här är ett av de redskap jag har till förfogande när det ska bli fina ränder i grusgångarna. Just den här krattan är lite otymplig att hantera. Framför allt är det svårt att lyfta ut den från förrådet och bära den till kyrkogården. Visst väger den några kilo, men det är inte så problematiskt. I stället handlar det om att det blir en viss obalans i viktfördelningen när den ska bäras och när man vill vända och byta riktning medan man krattar. Se närbilden nedan, så förstår ni varför.

Här har någon fäst en sten med metalltråd för att göra krattan tillräckligt tung. Är den för lätt, skär den inte ner tillräckligt djupt i gruset. En ekonomiskt försvarbar lösning för den med fingerfärdighet och tålamod. Skickligt att kunna binda fast en sten så att den inte lossnar i hanteringen! Fungerar utmärkt.