tisdag, juni 28, 2011

Vart tog nyfikenheten vägen?

En händelse fick mig att fundera över människors nyfikenhet. På morgonen gick jag min sedvanliga kontrollrunda på kyrkogården. Ofta lyfter jag på locken till soptunnorna för att se om det är dags att tömma dem. När jag så lyfter på ett lock, far det ut ett antal getingar i full fart. De är verkligen snabba. Jag var också snabb - att backa undan.

Nå, detta måste ju åtgärdas så snart som möjligt. Planerna tar form. Ta loss sopsäcken för att hitta getingbilan. Åka till Citygross och köpa Radar. Spraya. Jag lämnar getingarna i fred och hämtar en ny sopsäck. Lirkar loss sopsäcken ur hållaren medan getingarna åter far omkring mig. Hittar boet precis under kanten där den täckts helt av sopsäcken. Det gick alltså inte att få syn på boet medan sopsäcken satt på sin plats. Hoppas ingen hann bli stucken. Jag har redan tagit bort ett getingbo ur samma tunna i år. Soptunnan lämnas helt öppen, med locket uppfällt, så att det tydligt ska framgå att något inte är som det ska.


Under dagen nämner jag episoden för en kollega. Han föreslår att jag väntar till kvällen, alternativt tar boet tidigt på morgonen, när alla getingar befinner sig inne. Jag beslutar mig för att följa hans råd, inhandlar Radar och skrider till verket morgonen därpå.

Döm om min förvåning dagen därpå när jag får se detta:


Ja, först och främst handlar det ju om att folk vill göra rätt. Sopor ska läggas i en soptunna. Det kanske var för långt att gå till en av de andra. Att det inte satt någon sopsäck i, och att locket stod öppet, tycktes inte fungera som en signal att inte lägga sina sopor just i denna behållare.

Var det någon som undrade varför det inte satt en sopsäck där? För det brukar ju alltid sitta en sopsäck just där.

När slutar en människa att vara nyfiken på dessa små, till synes obetydliga detaljer i livet? Att börja fundera när något vardagligt plötsligt är en liten, liten aning förändrat? Och att då själv förändra sitt beteende efter situationen?

Och jag undrar: blev någon stucken?

tisdag, juni 21, 2011

Rivning i minneslunden

Något som sett alldeles förskräckligt ut under hela våren, är anläggningen med damm och tillhörande plantering i minneslunden. Själva dammen har kantats av kalksten, planteringen av betongsten. I dammkanten har det legat natursten. Så finns det ytterligare tre olika sorters stenmaterial i denna ytterst lilla minneslund. Det kändes lite plottrigt. Det är som att hänga upp fem olika sorters gardiner i fönstren i sitt vardagsrum.

Nå, det var materialvalet det. Så var det växterna. Forsythior planterade med en halvmeters mellanrum. Då att betänka att en forsythia kan bli flera meter hög och ett par meter i omkrets. I en rad bakom forsythiorna små sockertoppsgranar. Som ju också kan bli både breda och höga.

Det avgörande för min önskan att få riva hela anläggningen var dock följande: när man fyllde på vatten i dammen, så sprutade vattnet ut med samma fart på två ställen. Dammduken hade uppenbarligen gått sönder. Dammen blev bara halvfull. Och så rotogräset i rabatten. Kirskål och kvickrot. De behöver väl inte någon närmare presentation?


På bilden syns "planteringen" med kirskål i blom och frodig kvickrotsgrönska. Som ni, kära läsare, förstår, har jag inte ens försökt att få bort eländet.

Ni må tro att jag blev lycklig när min önskan att ta bort hela anläggningen beviljades av kyrkogårds- och fastighetsnämnden! Allt ska bort, och ytan liksom bara slätas till. Sen får vi se vad man kan hitta på. Det är ju alltid fint med en vattenspegel, men det måste vara LÄTTSKÖTT.

Översta lagret runt dammkanten är nu borta, likaså en hel del av naturstenarna. Målet är att få bort rubbet innan semestern, så jag har några veckor på mig. Detta är något som jag längtat efter att få göra, så jag  stannar gärna kvar någon timme varje dag utöver ordinarie arbetstid bara för att få det klart. Nu ser jag fram emot att få åka till jobbet och riva vidare :)

onsdag, juni 15, 2011

Grusgångssabotören

Om jag tidigare har skrivit att det varit hektiskt på kyrkogården, så dementerar jag det nu. För de senaste två veckorna har det i så fall varit hektiskt upphöjt till tio. ALLT ska tas om hand PÅ SAMMA GÅNG! Jag har ett antal "lediga dagar" som borde tagits ut, men det går verkligen inte. Så de "lediga dagarna" hopar sig som en semester man kan ta ut framåt vintern...

En av de senaste dagarna tillkom detta extraarbete - ett häftigt skyfall som fick de sluttande grusgångarna att flyta iväg. Riktigt djupa fåror bildades, och irriterande nog rann en del grus och stenmjöl ut över gräsmattekanterna.


Min första tanke när jag såg eländet på morgonen var "Nej!!! Jag hinner inte!" Sommarblommorna kom nämligen i samma veva och det tar lite tid att plantera dem. För att inte tala om att vattna dem sen, vilket tar ca åtta timmar. Och så ogräset som frodas precis överallt, oavsett väder. Ja, det här är nog det närmaste gnäll jag har presterat i denna blogg, och jag utnämner härmed ogräset till värsta stressfaktorn.

Nu är i alla fall grusgångarna "lagade". Som tur var hade jag hämtat ett litet lass med grus från en kollegas upplag, så det fanns material på plats. Sen var detta grus inte av samma fraktion, så det återstår att erfara om det är en fördel eller nackdel. Klart är dock att det alltid ser snyggare ut om det är samma fraktion överallt på en kyrkogård. Risken med den här lagningen är att det ser ut som man shoppat på en loppis... men det viktigaste är att folk inte trampar ner i ojämnheterna och bryter benen.

Idag blir det hysteriskt springande med trimmern. Tack och lov att den lilla Tanaka-trimmern existerar. Utan att använda stödselen går det att köra fyra timmars trimning i ett svep, med paus för att tanka, byta tråd och dricka lite vatten förstås. Det skulle aldrig gå med en större modell. Igår blev det ett fyratimmarspass och det blir väl ungefär lika mycket idag. Framåt kvällen blir det skolavslutningar i kyrkan, i två omgångar, så jag kommer hem lagom till läggdags idag. Man sover verkligen gott om nätterna när man har detta yrke...

onsdag, juni 01, 2011

Varning för klematisbladstekeln!

Klematis är väl inte den vanligaste av växter på en kyrkogård, men i minneslunden på Viby kyrkogård finns nu tre olika sorter. Ännu har ingen av dem drabbats av det värsta hotet mot dem - klematisbladstekeln. Det är en av de insekter vars existensberättigande jag starkt ifrågasätter.

Men hemma.... där är rena förödelsen! En av våra tre klematis hemma drabbas nu varje år. Klematisbladstekelns larver kaläter en planta på nolltid. I år har jag arbetat förebyggande, mycket tack vare Allt om trädgårds problemlösarguide. De skriver om just klematisbladstekeln i det senaste numret, nr 9.

I Allt om trädgård fanns ett litet foto på stekeln, men det var ändå svårt att få en uppfattning om hur den ser ut. Nu har jag tagit egna bilder. Dessa bilder får gärna spridas så att vi tillsammans kan göra allt för att motarbeta denna plåga. (Men jag uppskattar inte om någon "stjäl" bilderna och tjänar pengar på dem.)

Det är svårt att fotografera en insekt som inte vill vara med på bild, men jag hoppas ändå att ni får en uppfattning om hur den ser ut. Översidan är blanksvart. Insekten är uppskattningsvis ca 10 mm lång om man inte räknar in antennerna.


Undersidan är kraftigt färgad i gulorange. Den är lätt att fånga bland klematisrankorna och den flyger ganska långsamt.




Klematisbladstekeln lägger sina ägg i klematisens nya skott så att stjälkarna blir bubbliga. Det är väldigt lätt att se när man väl vet vad man ska leta efter. Så här års växer ju klematisen ganska fort, så man ska vara noga med att följa ett skott ganska långt neråt. Annars är risken att man missar långa rankor med ägg.


En närbild på "bubblorna".


Larverna är perfekt kamouflagefärgade och de kommer i enorma mängder. Har det gått så här lång, då måste man plocka tills man inte ser en enda. Sen tar man en kort paus och börjar om från början igen, för jag lovar, man har missat mängder.


Se till att larverna inte ramlar av plantan. Har de ätit färdigt så övervintrar de i jorden och sen är det kört året därpå. Sällan uppmanar jag till dödande, men nu gör jag det - larverna måste tas om daga.



Bilderna på larverna togs förra året i vår trädgård. I år hoppas jag ha minimerat risken eftersom jag klippte bort mängder av rankor på vår stackars drabbade klematis. Det är vår vackra tidiga vårblommande alpklematis som drabbas, så håll extra utkik om du också har en sån. Och hjälp gärna till att sprida denna kunskap.

Stort tack till Allt om trädgård nr 9 för att jag i år kunde förebygga angreppet.