lördag, oktober 29, 2011

Höstlöv

Löven har äntligen börjat lossna från lindarna på kyrkogården. Lövknivarna monterades på gräsklipparen redan för ett par veckor sen. Nu är de till god nytta. Lövblåsen är också en nödvändig medhjälpare. Arbetet går så otroligt smidigt med hjälp av dessa två maskiner, även om det är tungt att jobba med lövblåsen.

Det roligaste är att se resultatet så här konkret. Ibland känns det ju som om man jobbar och jobbar, men det märks ingen skillnad. Därför är löven ett roligt arbete.

Före:

Efter:

Njut av alla härliga höstlöv! Och av den fuktiga luften, dimman, den långsamma gryningen och det kompakta mörkret om kvällarna:)

torsdag, oktober 27, 2011

Cotoneaster ger höstfärg

Nu har cotoneastern bytt om till höstfärg. Från mörkgrönt till riktigt härligt rött. Ser det inte fint ut med idegranshäckarna innanför och cotoneastern som ramar in alltihopa?


Tyvärr har delar av cotoneasterhäcken dött. Det syns bland annat i hörnet närmast till höger. Där har det återplanterats med unga plantor, men de har redan samma typ av skador som en del av den gamla häcken har. Likaså är det cirka tio meter häck allra längst bort i bild, mot vattenkaret, som också har dött. Plantorna har försvagats av att ha planterats i fel sorts jord (tung lerjord) därefter har de fått frysskador och sedan har en sjukdom gått in i växterna. Tyvärr, tyvärr...

Men än så länge finns det mesta av häcken kvar och det är bara att njuta av höstfägringen! Det sorgliga blir jag tvungen att ta hand om så småningom, men jag skjuter på det till framtiden. Härliga höstfärg!

torsdag, oktober 13, 2011

Ett kort besök i Mjölby kyrka

I morse blev det en tur till vår lokala maskinförsäljare/reparatör. Både kollegan och jag hade varsin trilskande maskin som behövde lämnas in för översyn. På vägen tillbaka till jobbet smet vi in i Mjölby kyrka. Jag tror det är närmare trettio år sen jag var därinne senast, så jag ville friska upp minnet lite.


Den vackra altartavlan blev ett kärt återseende. Den har jag stirrat på under de obligatoriska gudstjänsterna under konfirmationstiden och jag tycker fortfarande att den är väldigt fin. De höga, svarvade ljusstakarna på vardera sidan altaret är också något jag minns från gamla tider.

Vi hade våra skolavslutningar i den här kyrkan. Då sjöng kören, och prästen talade, och fick tala i egenskap av präst. Inte som idag, då hela "evenemanget" med skolavslutning i kyrkan ska vara totalt avskalat och inte innehålla den minsta antydning till religion. Knepigt med tanke på att man ju faktiskt befinner sig i ett högst religiöst rum, avsett för lovord och tillbedjan, tacksamhet och kanske en och annan reklamation till Vår Herre, när livet inte känns riktigt rättvist.

Jag har i alla fall bara goda minnen från skolavslutningarna i denna vackra kyrka, även om någon säkerligen läst välsignelsen över alla oss ungar på den tiden.


I Mjölby kyrka finns de mest fantastiska glasmålningar! Här har man inte sparat på pengarna, utan låtit konstnären ta rejält med utrymme. Fönstren är underbara! Jag har alltid tyckt om alla slags färgade kyrkfönster, och de här kan knappast göra någon besviken.


Om du, som jag, tycker om glasmålningar ska du absolut besöka denna kyrka. Inne i kyrkan finns en utförlig guide till de olika fönstren och motiven. En guide till fördjupning av upplevelsen av dem. Ta gott om tid på dig, och gå runt och njut!

onsdag, oktober 05, 2011

Ogräs är tråkigt!

Att ogräs är tråkigt, det har jag tyckt länge. Att ha ogräsutrotning som en av alla arbetsuppgifter som yrket bjuder på, ger upphov till de mest blandade känslor. Ogräs och känslor hänger ihop. Negativa känslor. I mängder.

För mig är definitionen på ogräs helt enkelt allt som växer där jag anser att det inte ska växa. Allt som växer i en grusgång på en kyrkogård är ogräs. På grusgångarna i Viby växer det väldigt mycket, och väldigt bra. Kan bero på att jordmånen (ja!) är väldigt god. Grusgångarna består nämligen mest av jord, med några gruskorn på. Inte konstigt att det växer bra.

Vi har ogräsättika som ett vapen i kampen mot ogräset. Men om vädret är ostadigt, kan det vara svårt att avgöra om man ska ta fram ättikan eller inte. Det känns hemskt irriterande att sprida ättika, för att ett par timmar senare se arbetet gå om intet för att det kommer en regnskur.

Lika irriterande är det om man beslutar sig för att inte sprida ättika för att man tror att det ska börja regna, och så kommer det inget regn. Då kan man stå där och se ogräset växa medan man själv våndas.

Är man dum nog att börja handskyffla gångarna, luckrar man jorden och ger nyanlända frön en god chans att bekvämt bädda ner sig. Jag avskyr verkligen hela detta händelseförlopp. Kanske mest för att jag aldrig hinner med. Ogräset ligger alltid före. För jag måste ju sköta alla andra arbetsuppgifter också, medan ogräset bara behöver slå rot och växa till sig i lugn och ro. Inte konstigt att jag känner mig som en förlorare.

Så här ser en av mina värsta mardrömmar ut...


Gången har handskyfflats, sprutats med ättika, harvats... men det växer otroligt bra i den i alla fall. Just den här gången ser lite bättre ut idag, men det betyder bara att det finns någon annan gång som grönskar för fullt i stället.

Eftersom jag ser det här som ett riktigt problem, har jag naturligtvis utarbetat en åtgärdsplan. Den kostar tyvärr massor av pengar, men jag planerar vidare. Om några år hoppas jag kunna meddela att ogräsproblemet i gångarna har minskat till en hanterbar nivå.

Vad hoppas du på i ditt arbete?