Något som bara var tvunget att hinnas med var häckklippningen. Därför började jag klippa i god tid. Eftersom det är ett tungt arbete som främst frestar på ryggen för min del, klippte jag lite varje dag, för att sedan variera med annat arbete.
Men när känslan av stress tog överhanden, blev jag lite slarvig. Inte med själva frisyren på häckarna, för den är jag petnoga med, men med säkerheten. Många gånger har jag varit nära att såga mig i benet när jag släppte ner häcksaxen, och jag har fått sända iväg många tankar i tacksamhet till Den Allsmäktige för att jag kommit undan med blotta förskräckelsen. Men så tyckte Han nog att jag behövde en liten påminnelse ändå...
Så när jag sträckte fram handen för att plocka bort en stor kvist som vägrade att falla till marken, nöp häcksaxen tag i ett finger. Det blev ett ytligt sår, men blodet rann. Snabbt in med alla grejor i garaget och åka till vårdcentralen. När jag berättade vad som hänt, frågade sköterskan: "Hur var det möjligt?" och det undrar faktiskt jag också - ha ha ha!
Sköterskorna på Mantorps vårdcentral är så bra! Det blev lite sårtvätt, lite tejp och ett konstaterande att jag slipper stelkrampssprutan denna gång. Sen var det bara att åka tillbaka och klippa färdigt. Och vara glad att jag inte klippte av fingret. Det hade nog känts väldigt jobbigt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar