Vart tog nyfikenheten vägen?

En händelse fick mig att fundera över människors nyfikenhet. På morgonen gick jag min sedvanliga kontrollrunda på kyrkogården. Ofta lyfter jag på locken till soptunnorna för att se om det är dags att tömma dem. När jag så lyfter på ett lock, far det ut ett antal getingar i full fart. De är verkligen snabba. Jag var också snabb - att backa undan.

Nå, detta måste ju åtgärdas så snart som möjligt. Planerna tar form. Ta loss sopsäcken för att hitta getingbilan. Åka till Citygross och köpa Radar. Spraya. Jag lämnar getingarna i fred och hämtar en ny sopsäck. Lirkar loss sopsäcken ur hållaren medan getingarna åter far omkring mig. Hittar boet precis under kanten där den täckts helt av sopsäcken. Det gick alltså inte att få syn på boet medan sopsäcken satt på sin plats. Hoppas ingen hann bli stucken. Jag har redan tagit bort ett getingbo ur samma tunna i år. Soptunnan lämnas helt öppen, med locket uppfällt, så att det tydligt ska framgå att något inte är som det ska.

Under dagen nämner jag episoden för en kollega. Han föreslår att jag väntar till kvällen, alternativt tar boet tidigt på morgonen, när alla getingar befinner sig inne. Jag beslutar mig för att följa hans råd, inhandlar Radar och skrider till verket morgonen därpå.

Döm om min förvåning dagen därpå när jag får se detta:

Ja, först och främst handlar det ju om att folk vill göra rätt. Sopor ska läggas i en soptunna. Det kanske var för långt att gå till en av de andra. Att det inte satt någon sopsäck i, och att locket stod öppet, tycktes inte fungera som en signal att inte lägga sina sopor just i denna behållare.

Var det någon som undrade varför det inte satt en sopsäck där? För det brukar ju alltid sitta en sopsäck just där.

När slutar en människa att vara nyfiken på dessa små, till synes obetydliga detaljer i livet? Att börja fundera när något vardagligt plötsligt är en liten, liten aning förändrat? Och att då själv förändra sitt beteende efter situationen?

Och jag undrar: blev någon stucken?