Fredagsrutinen

Fredagar påbjuds allmän städning och hyfsning av kyrkogården. Vissna snittblommor ska plockas bort från gravarna, soptunnor ska tömmas, löv och annat som eventuellt hamnat i vattenkaren ska tas bort, grusgravar och gångar ska krattas.

Grustillgången i gångarna kan variera stort mellan olika kyrkogårdar. På vissa ställen kan det ligga riktigt tjockt med grus, på andra krattar man mer eller mindre i jord när gruslagret har tunnats ut. Vart gruset har tagit vägen är ett mysterium att begrunda. Har flitiga kyrkobesökare trampat ner det i det underliggande jordlagret? Har nitiska vaktmästare kört snöslunga i gångarna om vintern, och därmed spritt ut gruset i gräsmattorna? Eller snålade kyrkogårdsförvaltningen med resurserna då beställningen av gruset gjordes? Har du svaret på gåtan, så tveka inte att höra av dig!

På en del kyrkogårdar finns gruskrattor som man kan dra efter en åkgräsklippare eller ATV. Det är lyxigt. Jag har själv fått prova det på ett ställe där jag vikarierat. Enda nackdelen är att det inte fungerar i vissa uppförslut. På "mina" nuvarande kyrkogårdar är detta dock inte aktuellt. Där är det apostlahästar och muskelkraft som gäller.

Här är ett av de redskap jag har till förfogande när det ska bli fina ränder i grusgångarna. Just den här krattan är lite otymplig att hantera. Framför allt är det svårt att lyfta ut den från förrådet och bära den till kyrkogården. Visst väger den några kilo, men det är inte så problematiskt. I stället handlar det om att det blir en viss obalans i viktfördelningen när den ska bäras och när man vill vända och byta riktning medan man krattar. Se närbilden nedan, så förstår ni varför.

Här har någon fäst en sten med metalltråd för att göra krattan tillräckligt tung. Är den för lätt, skär den inte ner tillräckligt djupt i gruset. En ekonomiskt försvarbar lösning för den med fingerfärdighet och tålamod. Skickligt att kunna binda fast en sten så att den inte lossnar i hanteringen! Fungerar utmärkt.

Gräspremiär!

Det riktigt roliga har börjat! Gräsklippningen. Min favorit av alla arbetsuppgifter. Stigan fick ett nytt batteri och startar nu som den ska. Men så dök nästa problem upp. En maskin som startar och går, men där klippaggregatet inte går. Jag kunde inte förstå varför spaken inte stannade i rätt läge. Men så kom förmannen och fixade problemet. Det var säkerhetsbrytaren som löste ut för att min vikt inte räckte till för att tynga ner den tillräckligt mycket. Stolen satt för högt i förhållande till vad jag väger. Han skruvade ner stolen i bottenläge och simsalabim fungerade alltihop som det skulle. Kanske förmannen är i Vår Herres ställe i såna här situationer?

Resten av dagen förflöt i omväxlande trimning och klippning. Gräset var inte särskilt yvigt, annat än på några ställen, men vårlökens blad stack upp överallt och behövde kapas av. Trimningen gav en viss värk i höger överarm och en grön ytbeläggning på byxor och skor. Men hur kan gräsklippet hamna på strumpornas undersida? Det liksom limmar sig fast. Undrar vad tvättmaskinen kommer att göra med det. Kanske vävs det in som ytterligare förstärkande fibrer i strumpan?

Slutresultatet blev mycket tillfredsställande. Inga pinsamheter med penséer halshuggna av trimmertråden. Jag är så nöjd! Doften av nyklippt gräs. Känslan av att ha återställt ordningen. (Min ordning, inte naturens.) Se själv.

Ordning och reda

Begreppet ordning torde vara självklart till sin innebörd, men tolkningen är ändå relativ. Jag vill ha viss ordning på arbetsplatsen. Anledningen är främst att det tar så lång tid att leta efter saker, men det är också en fråga om trivsel. Det ska se trevligt ut. Fräscht, städat och överblickbart.

Ibland hinner man skaffa redskap snabbare än man hinner skruva upp upphängningsanordningar på väggarna. Sen ska man hämta något bland redskapen, och plötsligt står man där i ett plockepinn av räfsor, skyfflar, spadar och annat. Ibland kan man få en redan upphängd kratta i huvudet och hur roligt är det?

Nu har jag inte råkat ut för dylika olyckor under min hittills korta vikarietillvaro. För att förebygga ytterligare, införskaffades några krokar av diverse modeller för att ytterligare säkra redskapen i viloläge.

Det här är ett arrangemang som jag är mäkta nöjd över. Lövblåsen som kräver yta "försvinner" upp på väggen. Bränslet riskerar inte att rinna ut och jag slipper att lyfta den fram och tillbaka för att kunna utnyttja arbetsbänken. Förutsättningen är förstås att jag fäste kroken ordentligt. Förhoppningsvis hänger maskinen kvar på väggen tills den behövs igen.

För att få jobbet lite smidigt utfört tog jag med min Biltema-skruvdragare som jag köpte billigt för några år sen. Den nyttjades hårt vid ett altanbygge och har varit behjälplig i andra byggsammanhang, och den fungerar fortfarande alldeles utmärkt. Jag kan verkligen rekommendera den. (Nej, jag får inte betalt av Biltema för att skriva detta. Jag är en s. k. nöjd kund.) Att borra och skruva lite är extra trivsamt som sysselsättning då det regnar, snöar eller blåser hårt och kallt. Och visst har det väl varit lite kallt och blåsigt de senaste veckorna...

Maskiner, maskiner, maskiner

Det börjar bli dags att provköra alla maskiner. Gräset har börjat växa. Gräsklippare och trimmer kommer snart att gå för fullt. Jag vill veta hur de fungerar, och framför allt, ATT de fungerar. Jag provkörde en Stiga Park. Den fungerade som den skulle.

Sen testkörde jag en liten Klippo. Den gick också som den skulle. Den rök lite i starten, men det är ju inte så konstigt när den stått hela vintern i förrådet. Slutligen skulle jag prova en trimmer, men där tog min lycka slut. Den vägrade starta, så den fick följa med hem för närmare undersökning. Väl hemma gick den igång hur fint som helst. Den hade väl bara extremt lång startsträcka och fick åka en sväng på 12 mil t/r hem till mig bara för detta.

På nästa stationeringsort fungerade trimmern bra, men åkgräsklipparen vägrade att starta. Felsökningen gav resultatet att antingen var batteriet tomt, eller så var det handhavandefel av undertecknad. Således sattes batteriet på laddning och så gjorde jag upp med ordinarie vaktmästare att vi gemensamt ska försöka få igång maskinen på tisdag morgon. Det ska bli intressant att se resultatet av de ansträngningarna. Det är sånt som gör det lite spännande att åka till jobbet.

Planteringsdags

Veckan har bjudit på vårblommeplantering, penséer. Planteringsdagar brukar kännas lite hektiska. Det kommer ett antal hundra plantor som ska planteras så snart som möjligt. Helst samma dag, allihop. Hinner man inte det måste man passa på dem, ställa dem i ett skyddat läge och se till att de inte torkar ut. De torkar nämligen otroligt fort utan denna omvårdnad.

Tisdagen ägnades åt förberedelser såsom gödsling av gravrabatter på skötselgravarna. På så vis skulle det vara klart att sätta igång med planteringen direkt på onsdag morgon. Och så här såg det ut när jag kom till jobbet på onsdagen. Utanför kyrkmuren väntade 560 penséer. Det var på den största kyrkogården. Sen var det ju två till, men dem tog jag hand om under torsdagen.

Efter plantering måste det vattnas. Då fick jag tillfälle att undersöka hur det står till med vattenslangar och diverse bevattningstillbehör, och, framför allt, alla slangkopplingar. Slangkopplingar brukar utgöra den svagaste länken i enklare bevattningssystem. (Vet inte hur det är med de mer avancerade...) Tyvärr måste jag säga att det läckte lite på ett par ställen. Det leder till att det kan bli ganska geggigt på det ställe där något står och läcker. Inte så trevligt att gå på för eventuella kyrkogårdsbesökare. Men nu vet jag ju att det finns något att pyssla med om jag skulle känna mig sysslolös någon dag. Att täta slangkopplingar. Om det går.

På den minsta kyrkogården finns det inte så många gravar. Inte finns det särskilt många lediga, tomma hinkar heller. Jag behövde en hink till gödselmedlet och hittade ingen. Men det var ju ett angeläget problem att lösa, så jag såg mig om i förrådet efter något annat. Se vad jag hittade! En gammal lampkupa i plast, något bränd av en alltför het och närgången glödlampa en gång i tiden. Den fyllde jag med NPK och sen var det bara att strössla det över rabatterna.

Här är lampkupan förevigad på bild tillsammans med de ljuvliga blomstren och mina favorithandskar.



På det hela taget har det gått bra. Vädret har varit perfekt för planteringsändamål. Plantorna räckte precis. Bra räknat av den som beställde blommorna. Nu återstår att hålla liv i dem så länge säsongen pågår. Om några månader ska de ryckas upp och det ska planteras isbegonior i stället.

Krångel eller variation?

Som kyrkvaktmästare har man ganska varierade arbetsuppgifter. En del arbetar bara utomhus och är då t ex kyrkogårdsarbetare, andra arbetar bara inne i kyrkan och har då s k inre tjänst. Sen kan man göra både och. Det får jag göra, och den varianten tycker jag är roligast. Arbetsuppgifterna blir så varierande att man knappast kan tröttna på dem. Det går inte att förutse allt som kan hända.

Redan denna första vecka på jobbet fick jag följa ordinarie vaktmästare på två gudstjänster, i två olika kyrkor. Det gör att man får lära känna kyrkorna som enskilda individer. Varje kyrka har sin karaktär, sina förutsättningar. Det kan vara akustiken, uppvärmningen, ljusförhållanden, graden av fukt i luften, hur mycket som sköts manuellt respektive är automatiserat (t ex klockringning eller värmesystem).

Det kan också vara kärvande dörrar, lås som är svåra att få upp, kassaskåpskombinationer som man glömmer bort, ljudanläggningar som är känsliga.

Som ett exempel på dylika egenheter vill jag visa den fina dörren på bilden intill. Det finns ett nyckelhål i själva dörren (den mörka fläcken nedanför handtaget) och det sitter ett gammalt lås där innanför, men det finns ingen nyckel. Man får sticka in ett finger och peta till en metallhake för att få upp låset och därmed dörren.

Inför skärtorsdagens gudstjänst kunde vi konstatera att en av kyrkklockorna hade lagt av. Det hände inget när ordinarie vaktmästare tryckte på knappen. På långfredagens gudstjänst, förlagd till en annan kyrka, visade sig ljudanläggningen bjuda på både rundgång och avbrott.

Vissa saker kan man fixa själv, andra saker behövs det experter till. Problemet med kyrkklockan överlämnas till en expert, ljudanläggningen kommer vi att få mixtra med själva.

Om detta ska betecknas krångel eller variation i arbetet, är väl närmast en fråga om vaktmästarens egen läggning och dagsform. Så här i nybörjarstadiet väljer jag att kalla det variation i arbetet.

Ordningsföreskrifter för användande av vattenklosett

Var ska jag börja...? Jag har ju tre arbetsplatser och vid varje sådan finns också ett församlingshem. Det är i församlingshemmet jag kan förvara min matlåda, värma upp maten och inmundiga den. Där finns också toalett.

Igår var jag på ett, för mig, nytt ställe. Församlingshemmet har tidigare varit byskola. En trevlig byggnad på det hela taget.

Vid någon tidpunkt under dagen behöver man ju uppsöka hemlighuset. Det finns faktiskt en länga gamla dass nedanför kyrkomuren, men det är nog mest möss som frekventerar dem i dessa tider. Jag vill helst ha något bekvämare och varmare. Sålunda gick jag in i detta lilla rum i församlingshemmet. Nu är jag inte den typen som sitter och läser tidningen på toaletten, men där erbjöds ändå en form av läsning som min nyfikenhet påbjöd att ta till mig.

På hållaren för toalettpapper finns ORDNINGSREGLER! Ja, det är sant. Det står så med stora bokstäver och utropstecken! Texten i sin helhet lyder så här:

ORDNINGSREGLER!

1. Använd endast s. k. toilettpapper.
2. SANITETSBINDOR, av vilket slag det vara må, få ej nedspolas i klosetten samt ej heller cellstoff eller dylikt.
3. Om efter skedd spolning vattnet fortfar att rinna eller annat fel skulle uppstå, göres genast därom anmälan till husvärden.

Jag älskar den gammaldags ordalydelsen. Hur många kan idag skriva på ett sånt sätt? Det skulle vara så roligt att få veta vem som beslutat om inköp av denna toarullehållare. Vem som tillverkat den. Och vem som monterat den. För att inte tala om NÄR detta begav sig.

Och slutligen, hur många har suttit där och läst ordningsreglerna, och vad har rört sig i deras huvuden?

Nya jobbet

Jaha, hur blev det nu på det nya jobbet? Massor av intryck, det surrar i huvudet. Många nya människor att lära känna. (Och att hålla sig väl med! OBS! Viktigt!!)

Sammanfattningsvis kan jag säga:

• att det är ordning och reda på kontoret.
• att vi som är nya har fått all nödvändig information för att komma igång med arbetet.
• att vi har blivit bemötta med vänlighet och respekt.

Gårdagen bestod av information, inköp av arbetskläder och sightseeing på kyrkogårdarna. Jag fick tre små kyrkor med tillhörande kyrkogårdar. Gulligt gulligt.

Idag har jag kommit igång med arbetet på en av "mina" kyrkogårdar. Det har fungerat bra, enligt min egen bedömning. Kanske var det lite onödigt att slå omkull en halv flaska lacknafta i redskapsförrådet. Otroligt nog märkte jag det inte då det inträffade. Det var inte förrän senare när jag hade ett ärende till förrådet som jag tyckte att det luktade lite starkt därinne. Då insåg jag mitt misstag.

Kanske borde jag också kollat dunken som det stod tvåtaktsbränsle på. När jag skulle tanka lövblåsen, rann det ner en klutt seg motorolja i bränsletanken. Oj oj oj! Bäst att spä på med bensin. Tänkt och gjort. Oroade mig väldigt för att jag förstört maskinen. Drog igång den och körde med den för fullt. Visst luktade det ovanligt mycket olja om avgaserna, men maskinen fungerade ju. Och förmannen var vänlig nog att inte kommentera saken, när jag bekände mitt misstag för honom.

Det känns som om jag har kommit till ett vänligt ställe. Men det här var ju bara andra dagen. Jag har hela säsongen på mig att begå nya och allt mer avancerade misstag.

Oskrivna regler

Snart är det dags. Första dagen på en ny arbetsplats, med nya arbetskamrater, nya villkor och nya rutiner. Det är mycket som jag är nyfiken på och det mesta som rör en ny arbetsplats är intressant. Hur kommer det att bli?

Något som kan vara avgörande för trivseln på en arbetsplats är de oskrivna reglerna. De kan vara svåra att få grepp om. Man behöver en metod för att dechiffrera dem. Sinne och minne tycker jag är användbart. Synen och hörseln. Vad kan jag se de andra göra? Vad hör jag dem säga? Sen får man lägga ihop det för att undersöka om de är samstämmiga eller inte, och därifrån bilda sig en uppfattning. Kanske man får ett underlag utifrån vilket man kan ställa frågor till chef och arbetskamrater.

Till detta krävs också ett öppet sinnelag, så öppen man nu kan vara med tanke på att man har sitt eget bagage av kunskap och erfarenhet, fördomar och förutfattade meningar. Olika sätt att tolka ett skeende kan leda till skilda resultat och erfarenheter. Inte går det att tala om rätt eller fel i det läget. I stället kanske tänka: vilket sätt att tolka och reagera är mest funktionellt? Vilket gynnar alla inblandade mest? Jag tror att vi skulle ha mer harmoniska arbetsplatser om fler ställde sig den frågan.

När jag tänker tillbaka på tidigare arbetsplatser, och de oskrivna regler och förutsättningar som gällde där, får jag ihop följande:

• En del människor säger saker som är politiskt korrekta i sammanhanget, men sen lever de inte alls upp till det i praktiken.
• Många vågar inte säga vad de tycker och tänker, trots att det skulle gynna alla inblandade om de faktiskt gjorde det.
• Ibland tillsätts en chef på felaktiga grunder och meriter, och de ansvariga gör ingenting för att rätta till misstaget.
• Ibland har medarbetare inte de kunskaper de behöver för att kunna sköta sitt jobb på ett bra sätt.
• Vissa personer behöver aldrig diska eller göra i ordning kaffet.
• Vissa personer gynnas mer, eller oftare, än andra, t ex när det gäller att få nya arbetsredskap som ny dator eller telefon.
• Vissa personer klagar över något på arbetsplatsen, men gör ingenting för att förändra det till det bättre även om det är möjligt.
• Arbetsledningen ljuger för eller undanhåller viktig information från personalen.

En sån här lista kan bli hur lång som helst, om man sammanställer sina egna erfarenheter med andras. Det vore intressant att få reaktioner på detta inlägg. Du som läser detta, vad har du för erfarenhet av oskrivna regler på en arbetsplats?

Påskpyntning

Törs man använda de gamla påskfjädrarna ett år till? Färgerna börjar blekas, och kanske kommer de från levandeplockade fåglar. Hur ska man veta? Eller är det dags att leta i trädgården efter naturliga fjädrar?

Fyra (minst) katter har vår trädgård i sitt revir. En av dem sitter ofta under fågelbordet och vaktar. Inte så intelligent kanske, han syns ju rätt bra. En annan katt har en mer vinnande strategi. Han ligger under altanen och gör snabba utfall därifrån. Emellanåt ligger det en hög med fjädrar i gräsmattan. Någon har haft en tursam jakt. Påskris med fjädrar från gråsiska eller blåmes?

Det får bli ett fjäderfritt arrangemang. Minipåskliljorna har kommit hit för att stanna. Penséer är klassiska. Jag valde en lite mera frivol variant i år, s k rokokopenséer. Nästan lite kitschiga, men vem behöver inte lite kitsch i sin trädgård?

Oj, det ser ut som om någon har skrynklat ihop blomman! Den ser lite arg ut, faktiskt. Men den är snyggare i verkligheten, jag lovar.

Räfsor och räfsor

Som ni kan se av dagens rubrik anser jag att det finns räfsor och så finns det räfsor. Plasträfsor och metallräfsor, hela räfsor och trasiga räfsor. Anledningen till valet av dagens ämne är att jag påbörjat vårstädningen av trädgården hemma. Och så är det ju bra att öva inför nästa veckas prövningar. Det kanske finns hur mycket som helst att räfsa på den kyrkogård jag hamnar på?

Vår egen trädgård är placerad nedanför en väg. Det innebär att de flesta som åker förbi också får sig en grundlig översikt över trädgården. Därför känner jag att trädgården behöver skötas så att den tål en viss granskning. Ifall nu någon, förutom grannen, skulle veta att jag jobbar som kyrkvaktmästare. Yrket förpliktigar, men det är en helt självpåtagen uppfattning. (Tänk om kyrkoherden på anställningsintervjun skulle frågat: "Och hur sköter du din egen trädgård?" och därefter kommit på studiebesök med ett bedömningsunderlag och avprickningslista?)

Igår åkte räfsorna fram och en bit av gräsmattan befriades från de asplöv som vare sig blåst bort eller blivit maskmat. För att arbetet ska bli så effektivt och trivsamt som möjligt krävs bra redskap. Efter åratals prövningar i olika sammanhang, har jag kommit fram till att de enkla plasträfsorna är oöverträffade på gräsmattor. Främst tack vare sin låga vikt. Man orkar hålla på länge. Har du en hyfsat jämn gräsmatta rekommenderas den extra breda plasträfsan. Då blir arbetet ännu mer effektivt. Till grusgångar och rabatter krävs dock tuffare grejor. Metallräfsor.

Metallräfsor har en akilleshäl - eh? Akillestand? Alltså de där smala, långa metallpinnarna längst ut på räfsan. Gamla och misskötta metallräfsors tänder går helt enkelt av. Och det är då problemen börjar. Hur man än räfsar, blir det inte snyggt. I stället för att dra ett tag, eller två, med räfsan, så står man där och river och river. Trots hårt arbete ser man försmädliga löv, småpinnar och annat krafs ligga kvar.

I de fall då många av tänderna på räfsan gått av, går det faktiskt snabbare att plocka upp löv och annat bös för hand! Så har du en sån gammal, trasig räfsa - ta fram en skruvmejsel, lossa hela metalldelen från träskaftet. Gör kaffeved av skaftet och lämna in metallen till återvinning. Önska dig en ny räfsa i födelsedagspresent eller julklapp. Det går inte att göra ett bra jobb med trasiga grejor. Och hantera räfsan med respekt så att den håller länge.

Jag ser med spänning fram emot att få undersöka tillståndet hos kyrkans räfsor!