Mera asfalt

Nu äntligen är ytan framför betongfacken asfalterad! På onsdagmorgonen dök det upp en asfaltsbil med tillhörande trevlig chaufför...

... och en bil lastad med en vält och diverse redskap, tillika ytterligare två trevliga killar.

Asfaltsbilen är utrustad med en Sprider. Jag visste att det fanns såna, men har aldrig sett i verkligheten hur de fungerar. Självklart lät jag ogräsjärnet vila sig en stund för att studera detta på närmare håll. Man kan väl kalla det för personalutbildning, eller?

Spridern fjärrstyrs av chauffören.

 

Även själva lastbilen fjärrstyrs av chauffören, men det kändes lite speciellt när man såg lastbilen åka iväg en bit, och väja för att inte köra på den andra lastbilen, och samtidigt veta att det inte satt någon människa i hytten!

Grabbarna från NCC arbetade snabbt och effektivt. Asfalten rakades ut i samma takt som Spridern pytsade ut den. Sen var det dags för välten.

Och så var det hela klart!

Det är så roligt att se någonting bli färdigt. Det tog inte heller särskilt lång tid från det att själva arbetet beställdes, tills det blev utfört. Jag är jättenöjd med att det blev så snyggt. Även om den här ytan ligger utanför själva kyrkogården, så vill man ju att det ska se prydligt ut. Men det bästa av allt är ju att det nu blev funktionellt, och att det går att beställa material och veta att det finns ett ställe att förvara det på.

Asfalt

Länge har det varit planerat för betongfack där man kan förvara jord, stenmjöl och liknande material som förr eller senare går åt på kyrkogården. Inför gjutningen såg det ut så här. Armeringsjärn och sönderkörd asfalt. Vi var fem personer som najade ihop nät och armeringsjärn, men eftersom alla medarbetare inte blivit tillfrågade om deltagande på bild i denna blogg, blir det en bild helt utan action. Ni får själva tänka dit fem personer med bakdelen i vädret och fingrarna i armeringsnätet.

Sen gjöts det en dag då jag var och handlade "vaktmästarförnödenheter" såsom arbetskläder och diverse verktyg. När jag kom tillbaka såg det ut så här. Eller, inte riktigt så här, för presenningen var spänd över de tre facken, och jag lossade den för att kunna börja vattna betongen.

Så blev det ett litet glapp mellan betongen och asfalten, och lutningen aningen för brant. Asfalten på parkeringen hade fått ännu fler skador efter tunga fordon. Det beslutades att även marken framför betongfacken behövde fixas till så att en lastbil kan backa upp och tippa sitt lass i ett fack.

Så i lördags, när jag åkte till jobbet för att hämta mina kvarglömda gummistövlar, låg denna hög med asfaltsblock på nedre delen av parkeringen. Vem har varit här och gjort detta? Och när? Måste skett i fredags, för sent på torsdageftermiddagen såg det ut som vanligt.

Igår (måndag) dök ett par goa grabbar upp tidigt på morgonen, och fixade till alltihop. Asfaltsbitarna lastades på en lastbil som levererat två lass med grus. Gruset spreds snyggt ut av grävmaskinen och packades ihop med hjälp av en rejäl padda. Egentligen hade jag gärna suttit på kyrkogårdsmuren och tittat på medan de arbetade, men ogräshantering föll på min lott denna dag, så jag tog bara ett par bilder och återgick till mina sysslor.

Kolla bilden - det är fart på skyffeln! Båda herrarna som är med på bilden har samtyckt till publiceringen. Det är så roligt när planerade arbeten äntligen blir av, och när det kommer proffs som hjälper till att fixa det. Och i morgon kommer asfalten som ska läggas på den här ytan. Yippee!

Mysteriet med vivan

Just nu blommar denna skönhet på kyrkogården. Den växer i gräsmattan alldeles intill en gravsten. Den är lik en gullviva, men blommorna är större och färgerna... ja, ni ser ju själva. Inom kyrkliga kretsar kan man ibland höra talas om ett mysterium, fast då avses kanske inte detta med artbestämning av växter på kyrkogården. Men för mig är detta ett mysterium.Vad är det för sort? Jag kom att tänka på aurikler, men det ser inte riktigt ut som det heller. Är det någon som vet, så hör av er!

Lavens landskap

Att arbeta på kyrkogården är ibland väldigt meditativt. De tillfällena kan uppstå då man gör något monotont, eller då man befinner sig en längre stund på ett och samma ställe. Då kan det inträffa att man iakttar något så pass länge att sinnena skärps och man upptäcker det man annars inte skulle lagt märke till. Det kan vara ett ljud, en rörelse eller ett synintryck.

För en tid sen tvättade jag några gravstenar. Det är framför allt laven som biter sig fast på stenarna, och som således får ge vika för vattenstrålen från högtryckstvätten. På ett sätt tycker jag det är fint med alla lavar på gravstenarna, men å andra sidan kan det ju vara trevligt att kunna läsa inskriptionerna på stenarna. De står ju där av en anledning, och syftet var väl inte riktigt att de skulle gömmas under lavar.

Dock fascineras jag av lavarna som bygger sina egna landskap. De skapar fantastiskt vackra mönster, och finns i ett stort antal färgnyanser. Efter arbetsdagens slut gick jag runt med kameran och tittade på några platser där högtryckstvätten inte fått komma nära.

Samtliga ovanstående lavar fanns på gravstenar. Lavarna som syns på bilderna nedan växer på trädstammar (lind) på kyrkogården.

Bilderna är tagna med makrofunktionen på kameran, så man måste gå riktigt nära för att se alla dessa detaljer. Gå sakta, söka med ögonen, komma nära, huka sig ner, titta noga...

Tänk att det finns något så fascinerande att upptäcka på en kyrkogård. Åk nu gärna till närmaste kyrkogård och titta efter hur det ser ut där! Och håll tummarna för att vaktmästarn inte varit alltför nitisk med högtryckstvätten...

Arbetsdag söndag

Kom hem från jobbet för drygt en timme sen och tänkte summera dagen. Morgonen började med resa till Viby kyrka, "min egen" kyrka. Bara några kilometer hemifrån mötte jag en vildsvinsgalt och stannade naturligtvis och tittade på honom. Han stannade också, och tittade på mig. Sen sa han att han hade viktigare saker för sig, och försvann vidare in i skogen. Jag försökte inte ens att fotografera honom, så tyvärr, ingen bild den här gången.

Så genomfördes veckans huvudgudstjänst, högmässan, i Viby. Det dracks kyrkkaffe, och därefter döptes ett litet barn. När så kyrkan var tom, diskade jag nattvardssilvret och plockade undan dopskål och -kanna. Det blir alltid småplock efter gudstjänsterna, och det är ganska trivsam sysselsättning. En del sånt sparar jag till kommande arbetsvecka, ifall det skulle regna någon dag, för då kan man utnyttja möjligheten att få vara inomhus en stund.

Vid lunchtid kunde jag åka hemåt, äta lite och skrota omkring hemma ett par timmar. Framåt eftermiddagen var det dags att ge sig av igen, till nästa kyrka, Herrberga, där det skulle hållas musikgudstjänst. En riktigt fin stund fick vi med tre lokala musiker som fyllde kyrkan med härlig musik i folklig ton.

Allting flöt på, bortsett från att jag inte hittade ljuständaren, så lampetterna och övriga ljus som satt högt upp blev aldrig tända. Men gåtan med ljuständaren fick sin lösning efter gudstjänsten. På en plats i sakristian där jag inte hade tittat stod den. Och det var inte min förtjänst att jag hittade den heller, utan det var en vänlig kollega som visade mig. Det är fint att det finns såna - vänliga kollegor alltså. Vad skulle man göra utan dem?

Jag letar vårtecken medan jag arbetar på kyrkogården. Det finns så många platser att titta på och jag vill ju ha koll på allt! I minneslunden knoppas körsbärsträdet.

Bakom gravkapellet står kastanjen med sina ljusgröna blad och blomknopparna är på tillväxt.

I den stora urnan framför gravkapellet trängs minipenséerna. Det ser nästan överbefolkat ut, och alla har små ansikten som tittar storögt på en när man går förbi. Nej, jag är inte paranoid, men det känns faktiskt som de tittar...

Det här är en blivande syren. I minneslunden, alldeles intill körsbärsträdet, växer ett uppstammat litet syrenträd. Undrar om syrenen och körsbärsträdet tänker blomma samtidigt? Var det så anläggaren av minneslunden hade tänkt? Jag är nyfiken...

Bakom en gravsten gömmer sig så söta violer.

I en del gravrabatter flödar skönheten och färgen. Vivorna finns i några olika färger, alla lika praktfulla, och man ser knappt bladen för all blomsterprakt.

Så klart man längtar tillbaka till jobbet när man vet hur mycket skönhet det finns att vila ögonen på där!

Resvägen till jobbet

Tidig morgon. Ett av vardagens ständigt återkommande göromål är att ta sig till och från jobbet. Det blir en rutin, något man bara gör. En del människor har inte så mycket att välja mellan, än att göra likadant, dag efter dag, andra har möjligheter att variera.

Min resa till arbetet kan varieras. Jag kan oftast välja hur dags jag ska åka, och det finns olika vägar att välja mellan också. Här kommer några bilder från min resväg. Mängder av vitsippor.

Bäckar, just nu med ganska mycket vatten. Framåt sommaren brukar vattenmängderna avta.

Det finns flera ställen där det växer ek utmed vägen. Ett område har nyligen fått status som naturreservat, vilket är glädjande. Naturen behöver ibland skyddas från den moderna människans framfart.

Hjortar finns också, både vilda och i hägn. Det här är en inhängnad individ.

Så här fint är det när man kommer in i Mantorp just nu. Björkarna har slagit ut, och någon har planterat mängder av påskliljor i gräsmattan. Enkelt och så vackert. I motljus blir det riktigt romantiskt, allting får en gloria omkring sig... Såna här vyer gör att man gläds under resan till arbetet, och att man känner sig till freds när man kommer fram. Strax dags att åka iväg och uppleva allt detta vackra igen!