Läsa gravstensinskriptioner

Om man mot förmodan skulle få tid över på jobbet, kan man alltid läsa inskriptioner på gravstenar. Ifall man inte har den tiden, får man passa på att läsa medan man passerar på åkklipparen. Det är som att fågelskåda medan man kör bil. Man hinner inte uppfatta allt, man vet inte riktigt var man är, och man riskerar att köra på något eller någon. Bra tillfällen att läsa stenar är medan man rensar ogräs i gravrabatter, eller när man planterar. Men då kan man få lite ont i nacken. Absolut bästa tillfället är när man går och vattnar gravrabatterna manuellt. Då hinner man läsa allt och räkna ut hur gamla personerna blev, och möjligtvis också, på familjegravar, fundera över hur de var släkt med varandra. Eller varför flera familjemedlemmar dog inom en tidsram på ett par månader.

Ett aber i bevattningssammanhanget är att det bara är skötselgravarna som ska vattnas. Och då missar man ju eventuellt intressanta texter och namn. Har man installerat automatbevattning på kyrkogården, får ju alla vatten, men då faller läsmöjligheten bort helt och hållet. För inte stannar man kvar på jobbet till kvällningen då sprinklersystemet går igång. Svårt att läsa i skymningen medan vattnet sprutar åt alla håll.

För att gå över till inskriptionerna: en del av dem beskriver egenskaper hos personer, eller uttrycker en känsla hos de efterlevande, vissa refererar till bibeltexter. På en del stenar finns en uppmaning till den döde, t ex: "Sov i ro". Så finns det de som helt enkelt vill göra ett uttalande. Som denne nedan. Frågan är om det var ett önskemål från de nu begravdas sida, eller om det var någon efterlevande som tyckte att texten var passande. Den går i alla fall inte att misstolka.
På stenen nedan har man kostat på en längre text, innehållande några rim, vilken i sin helhet lyder: "Saliga de som ifrån världens öden, somna i Jesu Kristi tro i döden, Herren skall föra deras själ ur nöden hem till sin glädje".

Dessa två exempel kommer förstås från de kyrkogårdar där jag jobbar. Men de mest originella inskriptionerna hittas nog på griftegårdar i anslutning till större städer. Min absoluta favorit av dem jag sett hittills är denna nedan. Den finns på en kyrkogård i en större stad i landet. Det mest intressanta står på baksidan av stenen! Mer behöver inte sägas...

Var det en sann livsnjutare som gav stenhuggaren detta uppdrag? En som kunde fånga dagen? Leva i nuet? Glädjas åt det lilla? Han eller hon fick i alla fall leva i "47 lyckliga år uppå träben". Undrar om han/hon också levt ett antal år med båda benen i behåll? Och om denne person var lycklig även då? Kanske infann sig den riktiga lyckan efter träbensincidenten? Som kyrkvaktmästare måste man ju få undra!

Arbetet inne i kyrkan

Som kyrkvaktmästare arbetar man oftast utomhus, men de flesta har också s k inre tjänst. Det innebär att man arbetar under gudstjänster, varav de flesta infaller på helger. Man får också hålla ordning i kyrkan, städa, och se till att allt är på plats inför kommande förrättningar.

Vanliga arbetsuppgifter är att:

• fixa blommor till altaret
• sätta på, alternativt höja, värmen i kyrkan inför gudstjänsten
• se till att antalet altarljus är det rätta för helgen
• se till att antependiet (ett slags "förhänge" som hänger ner från altaret) har den rätta liturgiska färgen
• se till att de kyrkliga textilierna är rena, t ex dopservetter, kalkdukar och albor
• hålla koll på förrådet av olika slags ljus, samt dopbevis, fadderbrev och vigselbevis

Vaktmästaren är den första som kommer till kyrkan inför en gudstjänst. Man låser upp, stänger av eventuella larm, och inför högmässan ringer man i klockorna både hel- och halvtimme innan gudstjänstens början. Inför en begravning hissas flaggan, först i topp och sen ner på halv stång.

Före gudstjänsten arrangeras blommorna på altaret och man plockar fram allt som behövs. Vid högmässa ska t ex allt nattvardssilver tas fram, liksom vin och oblater. I vissa kyrkor sköts detta av kyrkvärdar, i andra får vaktmästaren göra det. Man testar att ljudanläggningen och alla mikrofonerna fungerar, och ser till att alla saker finns på sin rätta plats. Och så hänger man upp psalmnumren på psalmtavlorna. Strax före gudstjänsten ska ljusen tändas. Ibland står vaktmästaren vid ingången och delar ut psalmböcker till kyrkobesökarna, om det inte finns kyrkvärdar som gör detta. På bilden nedan är allting fixat inför en gudstjänst. I denna kyrka används inte antependier, kanske för att framsidan av altaret är dekormålat?

Under gudstjänsten fungerar vaktmästaren som ljudtekniker och fixare. Man ringer i kyrkklockorna (=trycker på startknappen) vid gudstjänstens början. Sen ska kyrkobesökarna räknas in och statistiken föras in i en dagbok som finns i varje kyrka. I en del församlingar skrivs statistiken in i en digital kalender också. Efter gudstjänsten plockar man i ordning allting, stänger av ljudanlänggningen, släcker och låser. Nedan en bild på utsikten från vaktmästarens plats vid mixerbordet.
Jag tycker om den inre tjänsten. Det skulle kännas fattigt att bara arbeta utanför kyrkan hela dagarna. Vid gudstjänsten får man tillfälle att träffa människor i arbetet. Som vaktmästare på tre små kyrkogårdar träffar jag inte särskilt många människor under en arbetsdag. Det finns dagar då jag inte träffar någon alls.

En av nackdelarna med den inre tjänsten är att man arbetar under helger. Det blir mindre tid för familj och vänner, men det är ju ett dilemma man delar med många andra yrkeskategorier. En annan nackdel är dagar då det hålls en gudstjänst på förmiddagen och en annan på kvällen. Jag har så långt att resa till jobbet att det inte känns lönt att åka hem emellan. Och man har ju bara betalt för den tiden man är i tjänst. Men kan man bortse från detta, så är vaktmästaryrket ett toppenjobb!

Och så vädret... med hörselkåporna på!

Man skulle kunna säga att i yrket som kyrkvaktmästare är man beroende av vädret. Vissa arbetsuppgifter blir lättare att utföra i vissa väder. Å andra sidan kan man hävda att man INTE är beroende av vädret. De flesta arbetsuppgifter måste ju utföras OAVSETT vilket väder det är. Så det beror lite på hur man väljer att se på saken.

Vissa arbetsuppgifter blir lättare att utföra i vissa typer av väder. Får jag önska, vill jag att det ska vara så här:

Gräsklippning - gärna torrt och möjligtvis lite blåsigt.

Ogräsrensning i grusgångar - företrädesvis efter en regnskur.

Lövblåsning - helst vindstilla!

Blir det busväder går man in i en kyrka och städar den, eller tar ut sin övertid och åker hem till soffan och en god bok.

En dag när jag skyfflade ogräs fick jag se detta. Ett oväder drog fram över landskapet och kom allt närmare. Det blev mörkare och åskan mullrade som bakgrundsljud hela tiden. Jag såg mig om över axeln med jämna mellanrum för att se hur ovädret avancerade. Eftersom jag inte tycker om att skyffla ogräs, hade jag lovat mig själv att som belöning få klippa lite gräs innan jag åker hem. Snabbt hämtade jag klipparen och klippte en yta för att få känna mig nöjd och glad. Ännu snabbare fick jag köra ner till redskapsboden med klipparen för att få in den under tak. Rätt som det var blixtrade det över huvudet på mig. Dags att dra sig ur på riktigt!


Eftersom jag ett par dagar tidigare hade jobbat över lite grann, kände jag att det var dags att ta ut övertiden nu. Jag packade in mig i bilen och åkte hemåt. Några minuter senare kom hagelskuren. Det smattrade så man inte kunde höra sina egna tankar. Värre var att det knappt gick att se vägen eller styra i blandningen av jättehagel och stora mängder vatten. Snabbt in till vägkanten tillsammans med ett gäng andra bilister. Så sträckte jag mig efter hörselkåporna som alltid följer med mig i bilen mellan arbetsplatserna. Såg jag lite muppig ut när jag satt med hörselkåporna på vid ratten? Förmodligen. (Men kanske det sparade min hörsel något...?)

Så här såg det ut genom bilrutan! Bra att vägen hade så breda vägrenar att alla vi ängsliga, icke-bråttom-människor (någon, hm, med väldigt slitna däck...) kunde vänta ut den värsta skuren av hagelbombardemang. Det kan löna sig att passa på att arbeta någon timme extra en dag när det är bra gräsklippningsväder, för då kan man också med gott samvete åka hem tidigare en dag då det blir så här.

Häckar...

Att få följa hela vår- och sommarsäsongen på kyrkogården har inneburit möjligheter att lära nya saker. Häckklippning till exempel. Tidigare har jag bara klippt småhäckar med vanlig, icke-motoriserad häcksax. Häcksax med motor är annorlunda. Det är tungt, det väsnas, och man får sniffa tvåtaktsavgaser medan man jobbar. Fördelarna då? Jo, det går snabbt och man tränar många av musklerna i kroppen, framför allt överkroppens muskler.

Här är muskelbyggarmaskinen. En riktigt bra finess på den är att handtaget går att vrida åt olika håll, så att det blir lättare att klippa i olika vinklar. Nu är jag inte så erfaren att jag kan ägna mig åt formklippning. Det räcker gott med att jag lyckas klippa bort lite kvistar över huvud taget.

Nedan en yvig ligusterhäck med inslag av både ask och lind. Från början var det nog en ren ligusterhäck. Sen har diverse träd fröat av sig och slagit rot i häcken. Men ska det bli riktigt snyggt måste trädplantorna bort. De olika växtsorterna i blandhäckar växer olika fort och ger snabbt ett spretigt intryck.

Samma häck efter rejäl bortrensning av träd. Jag lyckades dra bort de flesta trädplantorna med rötterna. Några var så pass gamla och kraftiga att det inte gick. Där använde jag sekatören och klippte av dem så nära marken som möjligt. En kollega visade mig dock en riktigt fiffig metod. Han drar bort trädplantor med kofot stöttad mot en plankbit! Det ska jag prova nästa gång...

Växtdiskriminering

Under semestern fanns en vikarie som skötte om mina kyrkogårdar. Vi fick arbeta tillsammans i två dagar före semestern, som inkörningsperiod för vikarien. Vi kom bra överens och det var en mycket arbetsvillig person.

I måndags när jag kom tillbaka, kände jag mig så nöjd när jag såg kyrkogårdarna. Vikarien hade gjort ett bra jobb. Det var precis så snyggt och prydligt som man kan önska. Och vi hade varit överens om att ogräs var vår gemensamma fiende.

Lite road blev jag när jag såg detta:Längs hela väggen - ogräs! Och jag kan förstå varför. Tidigare var det bar jord runt huset p g a grävningsarbeten som gjorts. Avsikten har varit att så gräs där, men det har inte blivit gjort än. Så klart att ogräs är det första som flyttar in. Vikarien hade inga större kunskaper om växter eller planteringar, och trodde förmodligen att det var en rabatt längs huset. Lite roligt är det att se ogräset i sin fulla prakt. Tisteln är långt över en meter hög och har precis börjat blomma. Den är egentligen fantastiskt vacker, och jag tackar min vikarie för att jag fick se den så här. Själv skulle jag kört över den med både trimmer och gräsklippare innan den fått en chans. Vissa växter är helt enkelt diskriminerade i vår överputsade värld.

Nå, definitionen av ogräs är väl egentligen sånt som växer där man inte vill ha det. Och i grusgångar vill jag inte ha någon växtlighet alls. Ogräset har jag samlat in i en plastkorg som blivit allt tyngre ju mer ogräs man fått bort. När den gamla korgen gick sönder så mycket att den nöp i fingarna så fort man lyfte upp den, fick jag nog. Jag åkte till Biltema och köpte en ny. Den nya korgen var något mindre och behändigare, och det fanns en liten vagn som tillbehör!

Vagnen blev jag omedelbart förtjust i! Den väger knappt något och man kan dra den med en hand. (Alternativet skottkärra måste man ju ha båda händerna till, och en del skottkärror väger mer än det man lastat i.) Tänk att slippa kröka rygg varje gång man ska flytta korgen. Tänk att slippa kånka korgen över hela kyrkogården. Tänk att för så små pengar få så mycket bekvämlighet. Tack Biltema, det här är en grej som jag gillar. Kanske blir ogräsrensningen aningen roligare tack vare korgen och vagnen...

Semester

Semestern började med att sambon och jag firade midsommar med rituell infärgning av gammalt trä, vilket är en svensk tradition som går långt tillbaka i tiden. Vårt hus är nu falurött och fint, och kan mäta sig med grannens som lät måla sitt för ett par år sedan. De vita detaljerna, såsom farstubro, fönster och knutbrädor har skrapats, oljats och målats. Nu återstår de höga höjdernas vindskivor och ett fönster på övervåningen. De detaljerna får vänta tills vi får hit en skylift. För min del får det gärna dröja en månad eller två...

Nu har vi ju inte spenderat HELA semestern med att måla hus. Vi har gjort en paus då och då för att åka till stan och köpa mer färg. Och ätit korv med bröd för att slippa laga mat. Och flämtat i skuggan på altanen då temperaturen stigit uppåt 28 grader.

Förra söndagen gav vi oss ut på en för oss typisk semesterresa. Vi åkte till grannkommunen fem mil bort och åt glass. På vägen dit plockade vi upp min mor och bror. Vi frossade i glass och sen åkte vi hem igen. Mor uttryckte sin glädje över att ha fått åka på semester en dag. Hon och jag har således helt överensstämmande uppfattning om hurdan en semesterresa är och ska vara. Och på måndag börjar jag jobba igen.

Dagen före ledigheten

Torsdagen före midsommarafton blev stressig. Delvis berodde detta på en krånglande gräsklippare. Hur nu en sådan kan få så omfattande betydelse för stresshormonpåslaget i en människokropp... men jag ska berätta.

Först klippte jag gräset. Sen parkerade jag klipparen några meter utanför garaget för att rengöra klippaggregatet. Så rengjorde jag aggregatet. Och när jag skulle köra in klipparen i garaget, vägrade den att starta.

Viktigast i det här läget var ju då att få in klipparen i garaget. Därför började jag leta efter de spärrar som ska lossas för att man ska kunna rulla klipparen framåt. Efter att ha micklat lite med maskinen, provat att knuffa den utan att den rörde sig en millimeter, ringde jag till generalagenturen för maskinen ifråga. Mannen som svarade var mycket trevlig och tjänstvillig och förklarade exakt hur jag skulle göra. Vilket var precis vad jag hade gjort. Jag tackade så mycket för hjälpen, och han önskade mig en trevlig semester.

Jag såg ingen semester i sikte. Hur kan man gå på semester när det står en jättedyr klippare ute i det fria, helt död? Och varför rörde sig inte klipparen när jag följt instruktionerna?

Eftersom maskinen inte lät sig knuffas, tänkte jag dra in den i stället. Fram med ett rep som lägligt nog låg inknölat på en hylla i garaget. Repet fästes i det kraftiga handtaget på klippaggregatet. Jag gjorde mig beredd att med kroppsvikt (60 kg) och muskelkraft (?) dra in maskinen. Och så drog jag. Ingenting hände. Jag tog i ännu mer. Maskinen gungade till.

I min hjärna, avdelningen för synintryck och synminnen, utspelade sig en Strongman-tävling där jag sett Magnus Samuelsson dra en lastbil på rekordtid. Ja, han utklassade alla konkurrenter med hästlängder den gången. Och jag BLEV Magnus! Och eftersom jag inte klarade av att dra in maskinen, så ryckte jag in den, bit för bit, några centimeter i taget.

Repet skavde in röda märken i underarmarna, svetten lackade, envisheten regerade, och maskinen kom ända fram till garageöppningen. Sen var det stopp. Jag fick den inte över tröskeln. Däremot fick jag en ljus idé. Det kanske fanns en hjälpare i närheten. Snickaren som har sin firma i en lada på andra sidan kyrkan. Och jo, han var där och han hjälpte mig. Tillsammans fick vi in monstret, och jag kände en evig tacksamhet gentemot denne man som lagt ifrån sig sina verktyg för att komma med och hjälpa mig. Han såg ju till att min semester äntligen kunde ta sin början.

Men varför hade allt gått så trögt? Jag kollade upp tekniska data om maskinen. Den väger över 300 kg... Skön semester!