Lövjakt

När en avsevärd del av landets manliga befolkning (och ett och annat fruntimmer) ger sig ut på älgjakt, ger jag mig ut på lövjakt. Ett märkligt sammanträffande blev det när samtliga löv i en trädrad bestämde sig för att komma ner mer eller mindre samtidigt. Men så här såg det ut. Ett tjockt täcke med löv och skapligt kala träd mötte mig på jobbet igår.

Bästa medhjälparna är lövblåsen och gräsklipparen. Här har jag kört med klipparen ett par vändor.

Slutresultatet blir så här. Ett täcke av finfördelade löv som får förmultna och göda gräsmatta och träd. Ett obrutet kretslopp. Maskarna gör det största jobbet...

Lövjakten är ett roligt arbetsmoment tycker jag. Det är kul att jaga runt dem med lövblåsen och otroligt tillfredsställande att se hur gräsklipparen mal sönder dem så snabbt och enkelt. Ett stort tack till G som lärde mig hur man gör detta på ett effektivt sätt. Det gör stor skillnad när man får lära sig av ett proffs.

Vad man hittar i soporna

På kyrkogården finns tre soptunnor. De är av den typen att man sätter en plastsäck i dem. När säcken är full, får man lyfta den från soptunnan och upp på den lilla vagnen som dras efter gräsklipparen. Oftast går allt bra. Men i tider då många kommer och byter växter i gravrabatterna, blir säckarna både överfulla och tunga. Det brukar heller inte vara något problem, för jag håller säcken nära kroppen och knuffar på med ena benet.

Problem uppstår när människor lägger olämpliga saker i säckarna. Det kan till exempel vara föremål av glas eller metall. Igår hittade jag den här gravlyktan. Jag såg den inte när jag öppnade soptunnelocket, för den var insvept i en plastkasse. Men när jag lyfte säcken, skars den genast sönder av lyktan. Det är sällan jag blir riktigt arg, men sånt kan få mig arg på en tusendels sekund. I våras fick jag skärsår på benet av något liknande och det tog ett tag innan det läkte. Hur snuskigt är inte det?

Mer humor går att applicera på nästa fynd. I sopsäcken ligger en kasse med - höstlöv! Ganska vanligt så här års. Folk vill göra fint i gravrabatterna, och plockar bort vartenda löv som hamnat där. Att det står stora träd fulla med gula löv precis intill hindrar dem inte från att putsa och fiffa. Men faktum är att så snart de lagt sina löv i soptunnan, och gått sin väg, är gravrabatten faktiskt täckt av dem igen.

Intressant hur olika synsätt vi kan ha på ett så naturligt fenomen som att träden släpper sina löv under en period på året. Varför ska man önska att det är tipptopp och jätteprydligt precis hela tiden? För mig känns det poänglöst att jaga vartenda löv. Njut av de vackra lövens förlåtande täcke. Naturen har sin gång även på kyrkogården.

Höstlöv

Höstlöv - hur många dikter satt man och skrev om höstlöv när man gick i skolan? En dikt varje höst genom alla årskurserna i grundskolan, tror jag nog att det blev. Var man riktigt exalterad, när man var i de yngre årskurserna, kunde man kanske producera mer än en dikt när man väl kommit i stämning.

Idag, på jobbet, blir höstlöven en arbetsuppgift. Något som ska hanteras. Framför allt ska höstlöven oftast flyttas från ett ställe till ett annat. De får aldrig ligga kvar exakt där de faller efter sin flykt från en gren ner på marken.

Med maskiner går det ganska smidigt. Lövblåsen är en favorit. Det är ROLIGT att jobba med den. Det spelar heller ingen roll om det är kallt ute, för man jobbar sig verkligen varm när man går med den. Löven hamnar i raka rader på gräsmattorna.

Sen tar gräsklipparen vid. Med de nya lövknivarna (cross cut kallas de, om jag minns rätt) flisas varje löv i många små bitar redan vid första överkörningen. Verkligen effektivt. Löven liksom bara försvinner in i gräsmattan efter ett par dagar.

Så var daggmaskarna utfodrade idag :)

Helgens gudstjänster bestod av en vigsel, en högmässa och en söndagsgudstjänst. Allting flöt på som det skulle, vilket alltid är trevligt. Inte ens olägenheten med att det läckt in vatten genom taket till sakristian i Viby kyrka, ställde till det särskilt mycket. Tur i oturen att det bara var mattan och en del av möblemanget som blivit blött. Alla skrudar var oskadade! Kanske hade Vår Herre hållit sin hand över garderoben, medan Han lät regnvattnet sippra in över de andra sakerna?

Inför firandet av tacksägelsedagen, pyntade en av damerna i kyrkorådet kyrkan med mängder av vackert från skog och trädgård. Löv, äpplen, små pumpor, japanska lyktor...

Min favorit blev dessa härliga mangoldstjälkar!

Nu ska jag njuta av min lediga måndag.

Min partner på jobbet

Några av förra höstens torra löv fanns kvar i häckarna på kyrkogården. Idag gjorde vi processen kort med dem. Med lövblås och gräsklippare skapades ett finfördelat material som nu kommer maskarna och gräsmattorna till godo. Maskarna får mat och som tack för hjälpen kommer de att luckra jorden, så att gräset trivs bättre. Och gräset får näring av klippet. Och jag slipper räfsa och forsla bort löven.

Vädret var perfekt för sånt här arbete, vare sig för varmt eller för kallt. Jag fick jobba med mina två favoritmaskiner: åkklippare och lövblås. Det är märkligt hur mycket man kan tycka om att köra en gräsklippare. Och den som är med på bilden är inte ens särskilt bekväm att arbeta med. Man får lyfta upp klippbordet själv (på nyare, dyrare varianter räcker det att peta till på en liten spak så åker klippbordet upp), styrningen är ganska hård och man får inte hålla alltför krampaktigt i ratten när man kör på ojämnt underlag, för om det rycker till i ratten kan man göra sig illa i händer och handleder. En ny, dyr maskin har förstås servo... Sitsen är hård, och fjädrar inte särskilt mycket. Det är lätt att få ont i ryggen. Dessutom har överdragsklädseln till sitsen gått sönder. En ny, dyr maskin kan levereras med en superlyxsits som kan justeras efter hur mycket man väger och hur lång man är. Och en ny, dyr maskin kostar cirka 120000 kronor...

Ta nu inte detta som ett klagomål, för det är det inte. Visst kan det vara trevligt med lyx, men jag gillar verkligen den här maskinen. Den passar mig.

Kanske man kan säga att vi passar varandra? Kan man säga så om en gräsklippare? Jag tror att jag har en relation på gång med den. Vi ska ju arbeta ihop en lång tid framöver, hoppas jag. Min partner.