Min partner på jobbet

Några av förra höstens torra löv fanns kvar i häckarna på kyrkogården. Idag gjorde vi processen kort med dem. Med lövblås och gräsklippare skapades ett finfördelat material som nu kommer maskarna och gräsmattorna till godo. Maskarna får mat och som tack för hjälpen kommer de att luckra jorden, så att gräset trivs bättre. Och gräset får näring av klippet. Och jag slipper räfsa och forsla bort löven.

Vädret var perfekt för sånt här arbete, vare sig för varmt eller för kallt. Jag fick jobba med mina två favoritmaskiner: åkklippare och lövblås. Det är märkligt hur mycket man kan tycka om att köra en gräsklippare. Och den som är med på bilden är inte ens särskilt bekväm att arbeta med. Man får lyfta upp klippbordet själv (på nyare, dyrare varianter räcker det att peta till på en liten spak så åker klippbordet upp), styrningen är ganska hård och man får inte hålla alltför krampaktigt i ratten när man kör på ojämnt underlag, för om det rycker till i ratten kan man göra sig illa i händer och handleder. En ny, dyr maskin har förstås servo... Sitsen är hård, och fjädrar inte särskilt mycket. Det är lätt att få ont i ryggen. Dessutom har överdragsklädseln till sitsen gått sönder. En ny, dyr maskin kan levereras med en superlyxsits som kan justeras efter hur mycket man väger och hur lång man är. Och en ny, dyr maskin kostar cirka 120000 kronor...

Ta nu inte detta som ett klagomål, för det är det inte. Visst kan det vara trevligt med lyx, men jag gillar verkligen den här maskinen. Den passar mig.

Kanske man kan säga att vi passar varandra? Kan man säga så om en gräsklippare? Jag tror att jag har en relation på gång med den. Vi ska ju arbeta ihop en lång tid framöver, hoppas jag. Min partner.