Välkommen till adventsro i Viby kapell!

Får jag presentera lilla, vackra Viby kapell? Det står allra längst bort på nedre kyrkogården i direkt anslutning till den lilla minneslunden. Själva byggnaden är ganska oansenlig utvändigt. Kanske är det bara spåntaket man lägger märke till om man höjer blicken.

Kapellet användes förr som bisättningsrum. Samtal med en del kyrkogårdsbesökare har fått mig att förstå att en del människor har sorgliga minnen av sitt kanske enda besök i kapellet. Där har de fått se någon nära anhörig ligga i kistan i väntan på begravningen.

Andra har kanske inte ens reflekterat över byggnaden, och de som varit tillräckligt nyfikna har självklart fått se den invändigt. Jag har ju ständigt alla nycklar redo. Reaktionerna har varit positiva och jag tycker själv att kapellets enda rum är så vackert i sin enkelhet.

Eftersom kapellet nu inte längre används till bisättning, tycker jag att det kan användas till annat, till glädje för så många människor som möjligt. Därför föreslog jag att vi skulle ha kyrkkaffet där en gång i somras, och det kan inte beskrivas på annat sätt än succé. Faktiskt! Det var helt enkelt fantastiskt trevligt den gången.

Nu, i advent, i väntans tider inför stundande julhelg, väcktes kapellet ur sin höstliga slummer. I torsdags kväll arrangerade vi, d v s jag samt ytterligare en vaktmästare och vår diakon, något som vi kallar "adventsro" i kapellet. Själva namnet och upplägget med adventsro har vi helt sonika plagierat. Det har förut förekommit i Veta kyrka för ett antal år sedan. Enligt de uppgifter jag fått, var det Vetas dåvarande vaktmästare som presenterade idén och var delaktig i genomförandet.

Och vad ska nu denna kolsvarta bild illustrera? Jo, det mörker med små ljusglimtar som mötte dem som deltog i adventsro. Det finns bara belysning i minneslunden. Resten av nedre kyrkogården ligger i fullständigt mörker. Därför satte vi ut mängder av marschaller för att guida besökarna rätt.

Invändigt var kapellet desto mer upplyst. Mängder av ljus var tända. Fotot är inte taget vid tillfället för adventsro, utan dagen efter medan dagsljuset letar sig in genom det enda fönstret i byggnaden.

Sammanlagt blev vi tjugo stycken och rummet kändes välfyllt av alla härliga människor som dök upp. Kanske hade vi kunnat klämma in ett par, tre stolar till men sen hade det varit stopp. Min glädje kände inga gränser när jag såg den ena efter den andra komma in och fylla rummet med sin närvaro.

Kapellet har vita väggar, blått tak med bjälkar och ett ljust stengolv. Altaret fick bära ett antal röda taizéljus som börjar fladdra väldigt fint när de varit tända ett tag.

Själva innehållet då? Jo, adventsro har som syfte att erbjuda människor en möjlighet att varva ner, att stilla sig och helt slappna av. Vi spelar meditativ musik från cd, läser dikter eller andra, korta texter som ger möjlighet till reflektion, och så har vi ljuständning i stillhet och tystnad. Adventsro pågår i en halvtimme. Därefter serverar vi kaffe, saftglögg och pepparkaka till alla som vill stanna kvar en stund till i lugn och ro, stämning och gemenskap.

Adventsro kommer att genomföras ytterligare tre gånger enligt följande:

Torsdag 1 december kl 18 i Veta kapell
Torsdag 8 december kl 18 i Viby kapell
Torsdag 15 december kl 18 i Veta kapell

Varmt välkommen att vara med oss då!

Prioriteringar

På ett forum på nätet hittade jag en tråd med en diskussion om hur det är att arbeta på en kyrkogård. Min summering av den diskussionen är följande: om man jobbar på en kyrkogård klipper man lite gräs, krattar lite grus och rensar lite ogräs och ibland kan man ta sig en lur bakom en häck. Sådan är inte verkligheten i vårt pastorat.

Om ovanstående skulle vara sant, kan jag inte förstå hur arbetsgivaren tänker. Eller för den delen, hur arbetstagarna tänker. Möjligtvis räknar man med att det finns en arbetsledare som har ansvaret att hålla koll på precis allting och därefter ge arbetsorder. Man gör vad man blir tillsagd och inte ett dugg mer. Fast jag tror faktiskt inte att en arbetsledare någonsin skulle vare sig acceptera eller beordra någon att lägga sig att sova på arbetstid på kyrkogården.

Där jag arbetar krävs det att var och en tar ansvar. Vi vaktmästare har varsin kyrka och kyrkogård att ta hand om. Ifall man latade sig på det där sättet, skulle riktigt otrevliga saker kunna hända. Det är ju vi som finns på plats som måste ha koll på allt som kan utgöra fara för människor och fastigheter.

Det handlar om att hålla koll på temperatur, fukt, inflyttade gnagare och diverse annat i kyrkorna. Att då och då inspektera tak och rännor. Att hela tiden hålla uppsikt över kyrkogårdens ytor, farliga sättningar, hål som uppkommer när kistlock ger vika och jordmassor hastigt sjunker ihop. Att veta om graden av lutningen på en gravsten utgör en fara eller inte.

Kyrkogårdens träd är ytterligare något som kan vara riktigt farligt. Det kanske inte alla tänker på. Träd är ett känsligt kapitel. En del vill ha stora trädkransar runt kyrkogårdarna, andra tycker att träden kunde tas bort för att släppa in solskenet. Träden utgör dessutom både ett kulturarv och en biotop vilket gör att deras existens har företrädare från olika vetenskaper. Och träden kan också utgöra fara för livet.

På Viby kyrkogård, nedre delen, alldeles bredvid kapellet, står ett kastanjeträd. Det blommar fantastiskt vackert på våren, och strösslar ut mängder av kastanjer på hösten. Denna höst har den också börjat "strössla" med grenar. En rejäl klump död ved lossnade en dag och föll till marken. En del av grenarna hade drabbats av sjukdom. En trädvårdare tillkallades för att avvärja faran.

När grenar med en diameter på cirka 35 cm ser ut så här, är skadorna tydliga för blotta ögat om man står på marken nedanför och tittar upp i trädet. Det här har inte hänt i år, eller förra året. Det här angreppet har pågått länge. Nu är jag glad att kunna meddela att de sjuka grenarna är borttagna och att det förhoppningsvis är säkert att vistas under trädet igen.

I arbetet som kyrkvaktmästare krävs hela tiden att man prioriterar bland arbetsuppgifterna. Vi kan ha olika grunder för prioriteringarna. Ett arbete som det här med trädet går före allt annat när det väl blir tillfälle att få det gjort. Vissa andra saker får bero under tiden.

Nästa prioritering i arbetsordningen har inte med människors säkerhet att göra. Det har i stället att göra med att församlingshemmet i Viby är till salu. De senaste veckorna har en kollega och jag satt av en del arbetstid till att tömma förråd och utrymmen i församlingshemmet. Massor av möbler och föremål ska flyttas. Det tar mycket tid, av flera anledningar.

Det tar tid att bära, lasta och köra bort saker. Det tar tid att ta reda på var de olika sakerna kan få ett nytt hem. Det tar tid att flytta på andra saker för att få plats med saker från församlingshemmet. Däremellan ska det grävas gravar, hanteras gravstenar, skrivas minnesanteckningar från senaste personalsammankomsten, veckostädas i kyrka och på kyrkogård, blåsas och klippas löv, vinterbonas i minneslunden och så ska vi planera och genomföra Adventsro i Viby och Veta kapell vid fyra tillfällen. Så ser ni någon som ligger och sover bakom en häck på Viby kyrkogård, så är det INTE jag.

Höstlöv

Löven har äntligen börjat lossna från lindarna på kyrkogården. Lövknivarna monterades på gräsklipparen redan för ett par veckor sen. Nu är de till god nytta. Lövblåsen är också en nödvändig medhjälpare. Arbetet går så otroligt smidigt med hjälp av dessa två maskiner, även om det är tungt att jobba med lövblåsen.

Det roligaste är att se resultatet så här konkret. Ibland känns det ju som om man jobbar och jobbar, men det märks ingen skillnad. Därför är löven ett roligt arbete.

Före:

Efter:

Njut av alla härliga höstlöv! Och av den fuktiga luften, dimman, den långsamma gryningen och det kompakta mörkret om kvällarna:)

Cotoneaster ger höstfärg

Nu har cotoneastern bytt om till höstfärg. Från mörkgrönt till riktigt härligt rött. Ser det inte fint ut med idegranshäckarna innanför och cotoneastern som ramar in alltihopa?

Tyvärr har delar av cotoneasterhäcken dött. Det syns bland annat i hörnet närmast till höger. Där har det återplanterats med unga plantor, men de har redan samma typ av skador som en del av den gamla häcken har. Likaså är det cirka tio meter häck allra längst bort i bild, mot vattenkaret, som också har dött. Plantorna har försvagats av att ha planterats i fel sorts jord (tung lerjord) därefter har de fått frysskador och sedan har en sjukdom gått in i växterna. Tyvärr, tyvärr...

Men än så länge finns det mesta av häcken kvar och det är bara att njuta av höstfägringen! Det sorgliga blir jag tvungen att ta hand om så småningom, men jag skjuter på det till framtiden. Härliga höstfärg!

Ett kort besök i Mjölby kyrka

I morse blev det en tur till vår lokala maskinförsäljare/reparatör. Både kollegan och jag hade varsin trilskande maskin som behövde lämnas in för översyn. På vägen tillbaka till jobbet smet vi in i Mjölby kyrka. Jag tror det är närmare trettio år sen jag var därinne senast, så jag ville friska upp minnet lite.

Den vackra altartavlan blev ett kärt återseende. Den har jag stirrat på under de obligatoriska gudstjänsterna under konfirmationstiden och jag tycker fortfarande att den är väldigt fin. De höga, svarvade ljusstakarna på vardera sidan altaret är också något jag minns från gamla tider.

Vi hade våra skolavslutningar i den här kyrkan. Då sjöng kören, och prästen talade, och fick tala i egenskap av präst. Inte som idag, då hela "evenemanget" med skolavslutning i kyrkan ska vara totalt avskalat och inte innehålla den minsta antydning till religion. Knepigt med tanke på att man ju faktiskt befinner sig i ett högst religiöst rum, avsett för lovord och tillbedjan, tacksamhet och kanske en och annan reklamation till Vår Herre, när livet inte känns riktigt rättvist.

Jag har i alla fall bara goda minnen från skolavslutningarna i denna vackra kyrka, även om någon säkerligen läst välsignelsen över alla oss ungar på den tiden.

I Mjölby kyrka finns de mest fantastiska glasmålningar! Här har man inte sparat på pengarna, utan låtit konstnären ta rejält med utrymme. Fönstren är underbara! Jag har alltid tyckt om alla slags färgade kyrkfönster, och de här kan knappast göra någon besviken.

Om du, som jag, tycker om glasmålningar ska du absolut besöka denna kyrka. Inne i kyrkan finns en utförlig guide till de olika fönstren och motiven. En guide till fördjupning av upplevelsen av dem. Ta gott om tid på dig, och gå runt och njut!

Ogräs är tråkigt!

Att ogräs är tråkigt, det har jag tyckt länge. Att ha ogräsutrotning som en av alla arbetsuppgifter som yrket bjuder på, ger upphov till de mest blandade känslor. Ogräs och känslor hänger ihop. Negativa känslor. I mängder.

För mig är definitionen på ogräs helt enkelt allt som växer där jag anser att det inte ska växa. Allt som växer i en grusgång på en kyrkogård är ogräs. På grusgångarna i Viby växer det väldigt mycket, och väldigt bra. Kan bero på att jordmånen (ja!) är väldigt god. Grusgångarna består nämligen mest av jord, med några gruskorn på. Inte konstigt att det växer bra.

Vi har ogräsättika som ett vapen i kampen mot ogräset. Men om vädret är ostadigt, kan det vara svårt att avgöra om man ska ta fram ättikan eller inte. Det känns hemskt irriterande att sprida ättika, för att ett par timmar senare se arbetet gå om intet för att det kommer en regnskur.

Lika irriterande är det om man beslutar sig för att inte sprida ättika för att man tror att det ska börja regna, och så kommer det inget regn. Då kan man stå där och se ogräset växa medan man själv våndas.

Är man dum nog att börja handskyffla gångarna, luckrar man jorden och ger nyanlända frön en god chans att bekvämt bädda ner sig. Jag avskyr verkligen hela detta händelseförlopp. Kanske mest för att jag aldrig hinner med. Ogräset ligger alltid före. För jag måste ju sköta alla andra arbetsuppgifter också, medan ogräset bara behöver slå rot och växa till sig i lugn och ro. Inte konstigt att jag känner mig som en förlorare.

Så här ser en av mina värsta mardrömmar ut...

Gången har handskyfflats, sprutats med ättika, harvats... men det växer otroligt bra i den i alla fall. Just den här gången ser lite bättre ut idag, men det betyder bara att det finns någon annan gång som grönskar för fullt i stället.

Eftersom jag ser det här som ett riktigt problem, har jag naturligtvis utarbetat en åtgärdsplan. Den kostar tyvärr massor av pengar, men jag planerar vidare. Om några år hoppas jag kunna meddela att ogräsproblemet i gångarna har minskat till en hanterbar nivå.

Vad hoppas du på i ditt arbete?

Majestätiska begonian Dragon Wing

I början av sommaren åkte jag till Rönneshytta för att köpa en alldeles speciell begonia att plantera i urnorna vid kyrkan. Plantorna var redan då skapligt stora, större än vanliga knölbegonior. När jag kom tillbaka efter semestern i mitten av augusti, hade de vuxit till sig ordentligt. Blomrankorna hängde så vackert ut över urnornas kanter. Ja, det blev precis så lyckat som jag hade föreställt mig.

Det enda man möjligtvis kan invända emot, är att de skräpar lite. Men vad gör det att det ligger ett strössel av röda blommor runt urnan, egentligen?

I tisdags blåste det hårda vindar över Viby kyrkogård, och det blev dödsstöten för dessa skönheter. En av de gick av helt och hållet, de övriga ruskades runt så mycket att de inte längre är särskilt fina. Troligen åker jag iväg till Rönne Trädgård i Rönneshytta även nästa år och handlar begonior. Och så passar jag på att stanna till i Askersund och fikar på Café Tutingen. Ett riktigt favoritställe inrymt i en gammal kulturbyggnad med goda smörgåsar och läckra tårtor...