Funderingar kring dammsugaren

Ja, dammsugaren är också en arbetskamrat. Hur skulle jag klara mig utan den? Så här års är det storstädning i kyrkan. Många skrymslen och vrår är det som ska befrias från damm och bös. (Lärde mig ordet "bös" av en boxholmare en gång. Tror det betyder "boss" från början, alltså småpartiklar från hö. I överförd betydelse "diverse mindre partiklar som får det att se dammigt ut".) Känner du till något ytterligare om ordet "bös" och dess etymologi, så kommentera gärna!

Tillbaka till ämnet. Städning. Dammsugare. Den är väldigt bra att ha just nu. Jag fick köpa ett nytt munstycke till den, en sån där kombivariant med dammborste i ena änden, och den där som man dammsuger dynor och liknande med i den andra. Den syns på bilden. Undrar vart originalmunstyckena tagit vägen?

Munstyckena är hur som helst alldeles nödvändiga om man ska få ett skapligt resultat av städningen. Sen får dammsugaren inte vara för stor heller, för då kommer den inte in mellan bänkraderna i kyrkan. Så får dammsugaren inte väsnas för mycket heller, för då blir undertecknad vaktmästare aggressiv. Ja, det är sant. Högljudda maskiner kan få mig riktigt arg, rasande alltså. Vet inte vad det beror på, men ilskan uppkommer på en tusendels sekund och känns väldigt påtaglig. (Enda undantaget för detta med ljudföroreningar är motorljud från muskelbilar, slutet av 60-talet, början av 70-talet.)

Kyrkans dammsugare klarar sig från min ilska, men den kunde gärna fått vara lite tystare. Dock har jag haft att göra med värre varianter, och då var det bara att sätta på sig hörselkåpor. Det såg säkert konstigt ut för utomstående betraktare, men hörseln är ju så viktig. Människor med skadad hörsel blir så isolerade i alla sociala sammanhang. En del får till och med ta emot andras irritation över att de inte hör. Hur kan det bli så? Var rädd om din hörsel och byt ut dammsugaren om den inte motsvarar dina krav! Dammsugaren är en arbetskamrat, en god sådan.

Ordentligt eller inte - det är frågan

Ibland är det bra att göra en sak ordentligt. Ibland kan man slarva igenom något, utan att det får några särskilda konsekvenser. Sen gäller det bara att ha omdöme och kunskap att välja när man ska vara ordentlig och när man kan vara lite mindre ordentlig.

Ta det här med elektricitet. Allt som har med el att göra, känns angeläget att göra ordentligt. Följderna av slarv på det området skulle bli mer allvarliga, än om jag skulle slarva med att putsa mina skor. Eller lämna disken till dagen därpå. Ja, ni förstår vad jag menar.

Förra veckan fick jag hjälp av en ljudtekniker att reda ut om det går att koppla in en cd-spelare på ljudanläggningen i kyrkan. Det visade sig vara möjligt. Så skulle ljudteknikern också kontrollera om hörselslingan fungerar. Det har nämligen förts fram synpunkter... Hörselslingan fungerade inte! Ljudteknikern gissade att det var något fel med strömkabeln, bytte den, och fick hörselslingan att fungera perfekt.

Nyfiken som jag är, tog jag hem den felande kabeln, skruvade isär kontakten och... titta noga. Ska det se ut så här? Finns det något man kunde gjort lite mera ORDENTLIGT?

Lite el-lära från en komplett el-okunnig kyrkvaktmästare (undertecknad): om man hade varit mindre lat och mer ordentligt, kunde man ha klippt den gulgröna (jord) kabeln lite kortare. Då hade man sluppit knöla ihop den på detta vis. För i detta ihopknölade tillstånd ville den liksom ut ur kontakten, och då drog den de andra två kablarna med sig, varvid den blå spjärnade emot för den var lite bättre fastsatt, och den svarta lossnade och glappade.

Det där hade man ju kunnat fixa på ett par minuter, och sluppit betala för hjälp med felsökning och sluppit köpa en ny kabel. Ordentligt eller inte - det är frågan...

Vaktmästare på rymmen

Igår, onsdag, hade ett par kollegor och jag en avtalad tid för att lämna in en mässhake för lagning i Klockrike. Att jag ville följa med, berodde dels på att det rörde en mässhake från "min" kyrka, och så brukar såna besök generera en massa ny kunskap. Och det gjorde det verkligen.

På vägen dit passerade vi Älvestad kyrka. Den totalförstördes i en brand den 29 mars 2007, och nu är den under uppbyggnad sen ett par år tillbaka. När vi passerade kyrkan på vägen till Klockrike, sa vi att vi tittar in där på tillbakavägen...

I systugan passade jag på att ställa alla möjliga frågor om kyrklig textil, och det blev ett väldigt givande och lättsamt samtal om både det ena och andra. Mässhaken kommer att bli lagad med största omsorg. En axelsöm har börjat gå upp, och sidentyget runt halsringningen har blivit slitet. Mässhaken är cirka 50 år gammal, så det är ju inte konstigt om den behöver lite omsorg.

På vägen hem stannade vi då vid Älvestad kyrka. Byggställningar med plast omsluter hela byggnaden och på dörren stod det att obehöriga inte har tillträde. Men vi klev in ändå, och hamnade direkt i det blivande kyrkorummet.

Vi hälsade på byggjobbarna, men kunde ju inte gärna störa dem med alla våra frågor. Strax därpå anlände en man som tycktes utsänd för vår nyfikenhets skull! Han var mycket engagerad i arbetet med kyrkan, var både kyrkvärd och ledamot i fastighetsnämnden. Och han kunde också berätta om räddningsinsatsen då kyrkan brann. I stort sett alla lösa inventarier räddades undan branden, men kyrkan gick inte att rädda.

Ny bygger man upp kyrkan igen. Planlösningen blir annorlunda mot tidigare. Anpassning av lokalerna till modernare tiders behov görs. I kyrkans utsmyckning finns spår från både medeltid och nutid. Här är en vägg med ett hundratal handavtryck från bybor som ville vara med och lämna spår efter sig. Den mörka biten är en medeltida (?) tegelsten som hittats i kyrkan, och som någon redan då lämnat sitt handavtryck på. Det gamla möter det nya.

Under branden föll en del av den invändiga putsen ner och avslöjade delar av medeltida kalkmålningar. Självklart har dessa bildfragment sparats och från den här väggen tittar en medeltida man med blå mössa ner på församlingen.

Här är en närbild på mannen med mössan och stjärnorna runt hans huvud.

Med detta besök fick dagen ett oväntat och välkommet innehåll. Ibland lönar det sig att vara spontan. Älvestad kyrka är tänkt att invigas om tre månader, med biskopen som celeber gäst. Visst vore det roligt att vara med då, men förmodligen är det ganska många andra som tänker likadant. För min del blir det nog ett besök där lite senare på året, kanske under semestern...

Gudstjänst i Herrberga församlingshem

Helgen bjöd på arbete på tre platser. Lördagens dop i Veta kyrka, söndagens högmässa i Kyrkans Hus i Mantorp, och så söndagkvällens lilla speciella gudstjänst i Herrberga församlingshem.

Herrberga kyrka såg så vacker ut i solnedgången. Dagens sista svaga solljus speglar sig i kyrkans fönster.

Församlingshemmet är ett gammalt, och får jag säga klassiskt svenskt (?), missionshus. Lite renoverat har det ju blivit med tiden. Man slipper numera att gå på utedasset om den sortens nöd skulle göra sig bemärkt.

Det kanske mest unika med just Herrberga församlingshem är den fantastiska väggmålningen av trakten. Nu skulle det krävts en detaljbild, men det tänkte jag inte på att ta. Mitt i målningen, långt borta vid horisonten, finns Herrberga kyrka och kyrkby.

Och vad var det som var så speciellt med kvällens gudstjänst? Jo, efter andakten berättade kyrkoherden sprudlande glatt, livligt och entusiastiskt om Fritiof Nilsson Piraten, och läste valda delar ur hans texter.

Mjölby Stenhuggeri - ett studiebesök

Så här års står vissa arbeten stilla. Om inte snön legat så tjockt på kyrkogården, skulle jag ha sysslat med anläggningsarbete och föryngring av vissa häckar. Nu har jag i stället fått tid till planering, både vad gäller åtgärder och att göra en realistisk tidsplan för åtgärderna.

Det finns två områden på kyrkogården som känns angelägna att fixa till. Ett av dem, minneslunden, är ju redan ett pågående projekt. Ett annat är att utarbeta ett förslag till en urngravlund. Det är med anledning av det sistnämnda som jag gjorde ett studiebesök på Mjölby Stenhuggeri. Jag ville veta mer om hur man kan utforma gravlunden med tanke på gravstenarnas storlek och form.

Stenhuggeriet ligger utmed Vetagatan i Albacken i Mjölby och där arbetar Tomas och Håkan. När det gäller fotomodellandet var de lite svårflirtade först, men sen ställde de förstås upp. Tomas till vänster och Håkan till höger. I det här rummet görs mallarna till gravstenstexterna.

Här är verkstaden där stenarna skärs till.

Den här gigantiska, och mycket tunga, stenen har en särskild historia. Den kommer från en kyrkogård där det finns ett område där gravstenarna har en viss ålder och stil. För att inte förändra utseendet alltför mycket på området, tillåts inga moderna gravstenar. Denna sten har tidigare markerat en grav som nu är återlämnad. Även stenen har då återlämnats till kyrkan, och nu har gravstenen hyrts ut till en ny gravrättsinnehavare. Jag hade aldrig hört talas om ett liknande förfarande, men nu vet jag bättre :) Det är ju fantastiskt bra att även gravstenar kan återvinnas på ett sånt här sätt.

Studiebesöket var väldigt givande. Jag fick svar på alla tänkbara frågor och fick också se stenar som kan vara aktuella för den typ av gravplats som jag planerar. Tyvärr kan jag inte visa bilder på dem, eftersom det redan var namn ingraverade på stenarna, men jag återkommer förstås när jag har lämpliga bilder att visa.

Ett stort tack till Tomas och Håkan för vänligt bemötande! Det är min personliga uppfattning att både servicenivån och yrkeskunskapen är hög på deras företag, och det var väldigt givande att få en liten inblick i deras arbete.