Titta inte längst ner på det här inlägget om du är rädd för ormar!

Att arbeta på en kyrkogård är lite som att vistas i en trädgård. Är det tillräcklig variation i den gröna miljön, lockas också djuren dit. Sen får man kanske vara lite naturtokig för att uppskatta allt som växer och myllrar. Man får gå riktigt nära för att se detaljer på kryp och växtlighet. Kunskap är bra att ha. Det blir mer intressant när man vet vad det är man har upptäckt. Mina kunskaper är ganska skrala, måste jag medge. Men jag passar på när det blir tillfälle. Kollar i böcker och så.

I ett församlingshem hittade jag en fin, liten bok med titeln "Kyrkogården - en Noas ark" (2007) av Åke Carlsson och Svante Hultengren, med förord av Stefan Edman och Henrik Grape. Utgiven i samarbete mellan Naturvårdsverket, Svenska kyrkan och Naturcentrum AB. Boken handlar om biologisk mångfald i kyrkogårdsmiljön, om kyrkogårdsnatur och naturvård. Den är ett komplement till kunskaperna om kyrkogården som kulturell och historisk miljö. Även naturen har sin historia. Det finns både insekter, fåglar och lavar som uppskattar gamla, orörda miljöer, exempelvis riktigt gamla träd.

En av "mina" kyrkogårdar är utmärkt som fågelskådarlokal. Dels besöks själva kyrkogården av en del fåglar, dels kan man stå och titta på fåglar som vistas vid en närliggande sjö. Just nu finns några häckande starar under takpannorna på kyrkan. Ett par steglitsar har jag också sett där. Dem har jag tyvärr ingen bild på, men man kan säga att steglitsen är den nordiska papegojan. En otroligt färgglad fågel.

I markerna runt om finns vinbärssnäckor. (Min sambo har förbjudit mig att ta hem och tillaga dem... men jag är heller inte så förtjust i sniglar, det är vitlökssmöret som är godast.)

Där har jag också sett en liten snok som kom farligt nära klippaggregatet på åkgräsklipparen. Jag flyttade snoken och passade på att fotografera den. Tyvärr dålig bildkvalité, men det beror på att fotografen var så lyckligt upphetsad av fyndet.

En annan gång, när jag var på väg mellan två arbetsplatser, såg jag något mörkt ligga mitt på vägen. Det var en riktigt solig dag i slutet av april. Jag stannade bilen och gick fram för att titta. Och se, där låg en huggorm och värmde sig.

Jag hann ta ett par bilder av den, innan den fräsande och väsande ringlade iväg ut i markerna. Jag stannar alltid och tittar på ormar utmed vägarna, om det inte är uppenbart trafikfarligt. Då försöker jag också få dem att flytta sig bort från vägbanan. För mig känns det inget roligt att hitta överkörda ormar.

Härligt med dessa möten med djurlivet. På betald arbetstid!

Begravning = styrketräning

Jo, det är sant. En jordbegravning blir alltid ett tillfälle till styrketräning. Inom denna kyrkliga samfällighet fylls gravarna manuellt. Det betyder att vi inte får använda några maskiner (t ex grävskopa) för att fylla igen en grav.

Standardproceduren är följande: Graven grävs företrädesvis dagen innan begravningen. Först markeras gravens läge med plankor. Då tas eventuell grässvål upp, liksom stenkanter om det finns såna runt graven eller gravrabatten. De första skoporna jord brukar köras bort till ett jordupplag någonstans i utkanten av kyrkogården. Man kan ha det bekvämt och köra det på en liten vagn som dras av åkgräsklippare eller traktor, eller i värsta fall (för vaktmästaren ifråga) får man ta det på skottkärra... Det är tungt.

Därefter läggs resten av jordmassorna i en jordlåda. På min förra arbetsplats hade vi en jordlåda med tipp. Det innebär att man efter begravningen kunde luta jordlådan och försiktigt tippa ner jorden i graven. På nuvarande arbetsplats finns inte någon sådan jordlåda. Där får man skyffla ner jorden för hand. Därav likhetstecknet mellan begravning och styrketräning i dagens rubrik.

Igår eftermiddag fick jag vara med och skyffla. Vi brukar vara tre på den här sortens uppdrag, och det var vi denna gång också. Det var värsta sortens lera som bakat ihop sig i stora klumpar. Dels är det tungt att lyfta, dels fastnar det på allt (skyfflar, skosulor etc) och så är det svårt att dela klumparna så att de inte faller ner för tungt och förstör kistan. Det tar också något längre tid att utföra arbetet när det blir så tungt.

Efteråt kändes det som man gått igenom ett rejält arbetspass på gymmet. Belöningen för utfört arbete fanns i församlingshemmet, där vi fick gå lös på kakfat och hallontårta som blivit över från begravningskaffet. Alla arbeten har väl sina bonusar!

Måndag morgon...

Måndagmorgonen ägnades åt felsökning på Stiga Park-klipparen som havererade förra veckan. Utrustad med instruktionshäftet för klippaggregatet skred undertecknad till verket. Men först skulle garaget sopas, för det låg så mycket grus, höstlöv och gräsklipp på golvet. Jag tänkte att det blir trevligare att kravla runt där utan att få avtryck av småsten i rumpan.

Fram med den alldeles nya, oanvända sopborsten. Åh, vad den sopade mjukt och fint. Men när jag nästan sopat färdigt, gick skaftet av!!! Den var ju helt ny! Till och med prislappen satt ju fortfarande kvar! Vad ska man tro? Jag rannsakade mig själv, hade jag använt otillbörligt våld på den stackars sopborsten under städningen? Nej, lätt på handen och fascinerad av det tillfredsställande städresultatet hade varit min metod. Därför tänkte jag att billigt är kanske inte alltid så bra. Men man hoppas ju varje gång att man gjort ett fynd. Det var i alla fall så jag hade tänkt när jag såg sopborsten i reklambladet. (Inköpt på ett stort lågbudgetvaruhus som finns i utkanten av snart sagt varje kommun i landet.)

Städningen avslutades abrupt med att jag tog fram en skyffel och lyfte bort högarna som jag hunnit sopa ihop. Sen beslutade jag mig för att fixa med gräsklipparen på grusplanen utanför. Konstigt nog sticks inte småsten lika mycket när en hel yta är belagd med dem, jämfört med om det ligger enstaka små stenar på ett i övrigt slätt golv.

Med instruktionshäftet blev det lätt att förstå hur klippaggregatet skulle lossas så att det gick att vända upp det. Men så dök nästa problem upp. En fjäder som håller spännrullen på plats. Jag drog i den så fingrarna höll på att klämmas fast i metalltråden. Tiden gick. Känslorna svallade. Ilskan fann snabbt sin boning i hela mitt väsen. Hur gör de på gräsklipparverkstan? Det kan inte vara så att en gräsklipparmekaniker sitter på golvet i en kvart och sliter för att få loss en fjäder. Det måste finnas ett verktyg för det här. Jag gick och letade i förrådet. Något kraftigt av metall som är lite krokigt i ena änden och har ett bra handtag att hålla i. Och jag hittade - en kultivator.
Efter bara ett par försök, lyckades det. Kanske används kultivatorn på alla auktoriserade Stiga-verkstäder i landet? Min glädje kände inga gränser! Nu fick jag äntligen se vad som var fel på klippaggregatet. Och så här såg det ut:Du som redan vet hur det SKA se ut, ser själv problemet. För dig som inte har en aning, ska veta att knivarna inte ska sitta på det sättet i förhållande till varandra. Och knivarna ska vara helt raka. Inte som den högra där en av spetsarna har vikt sig.

Idag ska jag konsultera arbetsledningen för att få råd och stöd angående åtgärder. Det ser jag fram emot!

Veckan som gått

Under veckan har följande hänt:

Måndag - Jag har kantat alla grusgångar på den största av mina tre små kyrkogårdar.

Tisdag - Det har varit arbetslagsträff då alla som arbetar i samma område träffas. Träffen börjar alltid med psalmsång, därefter läses några ord ur bibeln och sedan en bön eller två. Efter det går vi igenom hur föregående två veckor förflutit, och diskuterar vad kommande två veckor ska bjuda på.

Onsdag - Fick en ny Walker åkgräsklippare till största kyrkogården. Och den klipparen går inte av för hackor. Det är en mycket speciell maskin på många sätt. Bild och recension kommer senare. I samma veva flyttades den äldre åkgräsklipparen (en Stiga Park) till den kyrkogård där det hittills inte funnits någon åkgräsklippare.

Torsdag - I den minsta av "mina" kyrkor har en av kyrkklockorna strejkat. Den blev fixad av "klockmannen" tidigt på torsdag morgon. Jag passade på att klippa gräsmattan runt församlingshemmet, och råkade då ut för ett klippaggregatshaveri.

Fredag - Jag gjorde ett studiebesök i en kollegas kyrka. Jag ska jobba på en högmässa där nästa söndag och ville ha instruktioner om rutiner och om hur de tekniska prylarna fungerar. Det blev ett positivt möte med en mycket trevlig arbetskamrat.

Efter en sån här vecka finns det några saker att fundera över. Bland annat undrar jag om jag kan fixa det havererade klippaggretatet själv. Och vilka verktyg jag behöver ta med mig hemifrån för det jobbet. Det är ungefär 8 mil mellan mitt hem och garaget där haveriklipparen står. Då kan man inte kvista hem efter en polygrip eller något annat som man upptäcker att man skulle ha behövt.

Sen undrar jag över den gamla Stigan som vi flyttade från ett ställe till ett annat. På det nya stället finns en rejäl backe att ta sig uppför om man vill in på kyrkogården. Jag ställer mig tveksam till om klipparen orkar upp där. En alternativ bakväg finns, men det finns ett litet uppförslut där också. Förra året testade jag mindre branta backar med en annan typ av klippare men fick ge upp. Därav mina farhågor.

Slutligen känner jag mig lite ängslig över att manövrera den nya Walker-klipparen bland gravstenar. Den styrs inte med en ratt utan med spakar. Hjulen på klippaggretatet snurrar runt på samma sätt som hjulen på en kundvagn på Ica. Maskinen var säkert jättedyr, så jag vill ju inte klanta till det. Jag måste övningsköra lite till innan jag tar upp den på kyrkogården.

Veckans aha-upplevelse stod fönsterputsaren för. Det dök alltså upp en person som skulle putsa fönster i församlingshemmet. När jag råkade titta bort mot parkeringen kunde jag inte se någon firmabil. I stället såg jag detta:

När gick fönsterputsarlönerna upp så mycket att man kan skaffa en sån bil? Eller har jag mött en person som faktiskt vunnit på lotteri? Eller är fönsterputsaren en uttråkad miljonär som undrar hur det är att ha ett vanligt kneg? Hur det nu än är med den saken, så fick jag i alla fall förmånen att få se ett i trakterna sällsynt åkdon. Inte helt i min smak, men ändå en otroligt fin bil. (Nej, jag är inte avundsjuk, min drömbil står i garaget hemma. Det räcker att få höra bilen starta för att lyckokänslan ska sprida sig i kroppen!)

Vandalernas framfart

Veckan har bjudit på en variation av arbetsuppgifter. Bland annat har jag lärt mig att skyffla igen gravar, men det ämnet återkommer jag till vid något senare tillfälle. I stället ska dagens text handla om oavsiktlig förstörelse.

Under en period är det någon som vandaliserat gräsmattorna på en kyrkogård. Grästussar har rivits upp och intill tussarna är det små gropar i marken. Så har det sett ut på flera olika ställen på kyrkogården, och det tycks inte finnas något system i förstörelsen. (Skulle orsaken till eländet lättare uppenbarats om förstörelsen varit systematisk?)

Det var vår ordinarie vaktmästare som berättade att det är typiska grävlingsspår. Det är tydligen inte första gången det inträffar. Även besökare på kyrkogården har kommenterat fenomenet och är bekanta med det. Och jag som trodde att det var flockar av fåglar med extremt kraftfulla näbbar som letat mask...

Ytterligare en riktig aha-upplevelse inföll under veckan, då jag verkligen förstod vad som drabbat enstaka penséer i gravrabatter och blomurnor. Under föregående vecka har jag spekulerat i frostskador och torka, men skadornas omfattning och utseende har inte riktigt stämt med mina teorier.

Vid både torka och frost drabbas troligtvis alla plantorna i en och samma rabatt. I det här fallet har det varit EN planta i en hel rabatt. Se bilden. Den vita ihopsjunkna bladhögen är en f d gulblommande pensé. Det blåblommiga exemplaret bakom är däremot i välbevarat originalskick.

När jag beklagade mig för ordinarie vaktmästare kom lösningen. Efter att ha tittat på eländet konstaterades att den troliga orsaken till skadorna var överdosering av gödsel. Så bra att få svaret på gåtan. Så vansinnigt pinsamt att behöva inse att det är jag själv som är orsaken till förstörelsen. Gödselbränna. När hörde man senast talas om det???