Hortensiorna vid Kyrkans Hus

Just nu blommar underbara hortensior vid Kyrkans Hus i Mantorp. De är planterade lite "vid sidan om", utmed östra fasaden, vid parkeringen. Njut av anblicken!

Mycket skönhet i höstrusket. Underbart!

Höst

Nu är hösten här. Lindarna har börjat fälla sina löv. De flesta sitter fortfarande kvar på träden, men här och var finns det fläckar av gult bland grenarna.

Ett soligt ögonblick så här års på kyrkogården ger en verklig skönhetsupplevelse om man ställer sig lite på avstånd och tittar. Lite synd att många hastar iväg direkt till "sin" grav, för att krafsa i rabatten, alternativt trycka ner en vas och arrangera snittblommor, med blicken riktad neråt, och sen bara skyndar iväg till soptunnan, och därefter till bilen.

Stanna upp en stund och njut av naturens skönhet, var du än råkar befinna dig just nu!

Gravkapellet i Viby

Gravkapellet i Viby lever ett ganska undanskymt liv. Det står längst bort på den nyare, nedre delen av kyrkogården och används tyvärr alltför sällan.

Ändå är det både vackert och fridfullt där inne. Det enda fönstret vetter mot minneslunden och är överhöljt av vildvin. Kapellet är ganska litet. Utvändigt är det putsat och har spåntak som nyligen tjärades. Bilden ovan är tagen i maj, före taktjärningen.

Innertaket är härligt blått, med tvärgående bjälkar. Golvet är av sten. Stolarna har jag burit ner från kyrkan. Det verkar inte finnas någon genomtänkt möblering för kapellet. Mattan har nog sett sina bästa dagar. Dessutom ser det lite konstigt ut att den är kortare än katafalken.

Golvljusstakarna i smidesjärn har nog stått där ett tag, men den trearmade tennljusstaken och tennvaserna på altaret har jag burit ner från kyrkan. De är nu återbördade till kyrkan igen, för tenn får ju inte stå för kallt, och dessutom är det kyrkans altarvaser, så de var liksom bara "utlånade" till kapellet en stund.

Enligt min mening används kapellet alltför lite. Det är passande för små sällskap, kanske tio-femton personer. Eller färre, förstås. Alldeles utmärkt också om man vill förätta en borgerlig begravningsakt. Men det förutsätter förstås att det inte kommer för många gäster.

Det som inte kom med på bilden är den gamla tramporgeln, som faktiskt ger ljud ifrån sig. (Jag har testat, men kan inte gå i god för att det betyder njutbar musik.) Korset som brukar hänga ovanför altaret är inte heller med. Det är ett enkelt, brunt träkors och var nerplockat vid fotograferingstillfället.

Min önskan är att kapellet får leva upp lite då och då. Det står definitivt till förfogande, liksom jag själv. Välkommen på ett besök!

Altarblommorna denna helg

Altaret på söndag kommer, enligt riktlinjerna i kyrkokalendern, att prydas av liljor. De fick ha vilken färg som helst, utom vit. Blomsterhandeln hade fina brandgula liljor. De fick sällskap av riktigt frodiga hypericum och lite vit sky.

Skyn satte jag dit mest för att altartavlan är så mörk, så alla blommor tenderar att försvinna in i mörkret om man inte tillsätter något ljust eller riktigt lysande färgglatt.

Det är knappt att lilla kompaktkamerans blixt räcker till mot den mörka bakgrunden. Oftast fotograferar jag altarblommorna i ljuset från något av fönstren intill.

Med dessa blommor önskar jag er alla, kära bloggläsare, en riktigt fridfull helg.

Risigt

Vad tog det åt alla buskar och häckväxter i vintras? Frös de? Torkade de? Både och? Samtliga forsythior (detta har jag skrivit förut...) i minneslunden fick börja skjuta rotskott. Inget levande på de gamla grenarna. Bort med dem!

 

Cirka tio meter av en gammal cotoneasterhäck har varit kal sedan växtsäsongen satte igång i våras. Här och var har några försiktiga små, taniga, rotskott dykt upp, men definitivt inget som ger intryck av häck. Bort med dem bara!

Igår började jag såga i cotoneasterhäcken. Har ingen motorsåg, och tur är väl det, för det skulle nog aldrig gå väl. Jag har varit nära att sätta häcksaxen i benet ett antal gånger. Skärpning, vaktmästarn! Det finns heller inte tillräckligt motstånd i växtmaterialet för att motivera motorsåg. Men häcksaxen fick jobba. Inte gick det snabbt och inte var det praktiskt. Kanske blir det manuellt arbete med en grensax nästa gång jag ska fortsätta med det arbetet?

In i dimman

Vägen till jobbet var i morse insvept i mjuka dimslöjor. Dimman suddade ut allt som låg långt bort. En älg som stod på ett gärde invid vägen, såg bara ut som en stor mörk skugga. Ju närmare kyrkan jag kom, desto tjockare blev dimman. När jag svängt av vägen mot kyrkan, syntes den inte ens. Helt otroligt!

Från mitt kontor tog jag den här bilden. Dimman hade lättat något, och försvann därefter ganska snabbt. Man får verkligen passa på att njuta av den trolska stämningen, när något sånt här inträffar.

Kattlort

Jag har varit inne på ämnet en gång förut, det här med "kattkluttar". Grusgången runt kyrkan som bekvämlighetsinrättning för grannskapets katter. Nu tror jag att det har flyttat in en ny katt i trakten. Det har nämligen dykt upp "kluttar" på nya och annorlunda ställen än tidigare.

Vi vaktmästare har något som kallas löneformulär, där alla våra arbetsuppgifter är beskrivna, och där det är uträknat hur många timmar per år man beräknas ägna sig åt respektive uppgift. Snart måste det göras ett tillägg i mitt formulär - mocka kattskit. Den typen av arbetsuppgift är något som måste göras omgående vid upptäckt. Tänk om någon skulle hinna trampa i det innan jag upptäckt och tagit bort det! Usch!!!

Mina tänkta åtgärder ligger fortfarande på planeringsstadiet, men så småningom är det tänkt att det ska bli en offentlig kattinrättning på ett mera säkert ställe. OBS! Katten på bilden har ingenting med problemet på kyrkogården att göra.