Kyrktak i fara?

En dag förra året när jag råkade klättra upp till takfoten på Viby kyrka, fick jag syn på lite murket trä. Berörda överordnade vidtalades och det beslutades att vid tillfälle ta in en skylift och undersöka det närmare. För en tid sedan blev det gjort. En timmerman med lärling tog sig an uppdraget. Resultatet blev skrämmande. De bytte ut en bit och gav mig en souvenir att presentera för beslutsfattarna. Här kommer en serie bilder på en bit trä som såg helt oskyldigt okej ut när man stod nere på marken...

 

Samtalen med stiftsantikvarien och länsstyrelsen har börjat...

Anläggning av gräsmatta del 1

Äntligen har arbetet med gräsmattorna kunnat påbörjas på Viby kyrkogård. Underlaget har fått sätta sig under vintern och nu är det dags att jämna ut för att kunna så. Innan jag började såg det ut så här:

Det var ojämnt och ogräset hade redan etablerat sig. Men det finns ju bot för sådant. Man lånar en harv av en snäll person, och så kör man runt, runt och river upp alltihopa.

Efter harvningen blir det så här fint.

Därefter slätar man ut det hela. Eftersom den totala ytan är ganska stor, skulle ta för lång tid att gå och kratta. I stället tog jag en trasig lastpall som jag sparat och drog omkring med den. Pallen är av en klenare sort, så jag fick lägga på en vikt för att den inte bara skulle studsa omkring. Fyrhjulsdriften på gräsklipparen är också bra, för då drar den jämnare.

Härnäst får jag gå runt och plocka sten och troligen också köra på mera jord. Det blir jobbigare eftersom vi inte har någon lastmaskin att köra jord med. Man får skyffla för hand. Jag hoppas att vi som jobbar nu hör till sista generationen vaktmästare som får utföra sånt arbete i så stor omfattning. Det är tungt och tidskrävande, och gör det svårt att hinna med övriga arbetsuppgifter. Belöningen ligger i det färdiga resultatet, så det ser jag verkligen fram emot.

Nu tar jag helg och ska snart upp och täta ett stort plåttak här hemma. På återseende!

Vårens vivor i minneslunden

Nu har det börjat blomma i minneslunden igen! Vårens vivor har slagit ut och är så söta. Vivorna på översta bilden är lite mer rosa i verkligheten än vad bilden visar. De kommer från en annan kyrkogård där jag grävde upp några småplantor för att prova om de trivs i Viby, och det verkar de göra.

Dessa kraftfullt färgade vivor har jag fått av fru S som då och då gallrar bland vivorna i rabatten på sin makes gravplats.

De ljusgula vivorna kommer från min mors trädgård.

Hoppas du kan njuta av våren lika mycket som jag gör. Våren är definitivt "min" årstid. Jag vill vara ute hela tiden och bara känna att jag finns. De ljumma fläktarna, fågelsången, doften från penséerna, de första fjärilarna som har vaknat ur vintervilan... listan på glädjeämnen kan göras lång. Hur ser din lista över glädjeämnen ut just idag?

Nu ljusnar det...

Våren tycks äntligen vara på gång, men senast igår fick vi skrapa bilrutor hemmavid. Ljuset kommer dock  oavsett temperatur, och det känns härligt. Men som ett litet minne från flydda tider - en bild på Viby kyrkogård efter att vi fått jättefin belysning fram till minneslunden och kapellet. En av mina många önskningar blev uppfylld. Glädje och ljus!

Julpyntat!

Kollegan och jag har skapat lite julstämning i vaktmästarnas lilla miniatyrkontor mellan kyrkoherdens tjänsterum och personaltoaletten. Vi valde att strunta i "god smak" och hängde upp pynt i ALLA färger.

God Jul!

Cotoneasterhäcken...

Cotoneasterhäcken som länge givit struktur åt mittendelen av Viby nya kyrkogård är nu ett minne blott. Den hade varit sjuk länge, vissa partier helt döda. Det hade gjorts försök att sätta in nya plantor, men de ville sig inte riktigt heller. Här är ett par bilder på sjuklingarna:

Efter idogt arbete utfört av grävmaskinist och spadgubbe såg det ut så här:

Häcken grävdes upp och fraktades bort. Nu finns plats för något nytt.

Nästa år ska en ny häck planteras. Viktigast är att det man planterar kommer att trivas i den jord som finns på kyrkogården. Den nya häcken måste också ha ett skönhetsvärde, det kan vara blommorna, växtsättet eller höstfärgen... Och den bör vara lättskött, så att vaktmästaren inte tappar humöret av att det blir svårarbetat. Fortsättning följer...

Retreat i Vårdnäs

Förra året, vid den här tiden, blev jag sjuk. Nu har det gått ett år och jag är fortfarande inte frisk. Till och från ger sig sjukdomen till känna med koncentrationssvårigheter, en viss fumlighet och minnesstörningar. Minnesstörningarna är mest irriterande eftersom de inte bara drabbar mig själv. Jag drabbar i min tur andra när jag glömmer vad jag lovat.

Nu har jag varit på min första retreat. Den kändes som ett riktigt bra komplement till den vård som samhället erbjuder. Retreaten omfattade ett dygn på Stiftsgården Vårdnäs och var en förunderlig upplevelse. Endast åtta deltagare, ledd av rara, fina stiftgårdskaplanen Anna Toivonen i den vackra och vilsamma miljön som platsen erbjuder. Övningar i medveten närvaro med Ingrid och meditationer i det stämningsfulla kapellet med Anna gav struktur åt dygnet. Tystnaden upplevdes som värdefull, framför allt de tysta måltiderna. Tänk att bara få njuta av maten utan att behöva föra en konversation samtidigt. En annorlunda men givande erfarenhet.

Ett par promenader i novembernaturen hann jag också med. Jag utforskade omgivningen närmast stiftsgården och blev överraskad av en havsörn som kom flygande förbi. Stillheten ackompanjerad av naturens ljud gav frid i själen. Bilden är tagen från Vårdnäs hembygsgård. Överallt är det lika vackert.