Titta inte längst ner på det här inlägget om du är rädd för ormar!

Att arbeta på en kyrkogård är lite som att vistas i en trädgård. Är det tillräcklig variation i den gröna miljön, lockas också djuren dit. Sen får man kanske vara lite naturtokig för att uppskatta allt som växer och myllrar. Man får gå riktigt nära för att se detaljer på kryp och växtlighet. Kunskap är bra att ha. Det blir mer intressant när man vet vad det är man har upptäckt. Mina kunskaper är ganska skrala, måste jag medge. Men jag passar på när det blir tillfälle. Kollar i böcker och så.

I ett församlingshem hittade jag en fin, liten bok med titeln "Kyrkogården - en Noas ark" (2007) av Åke Carlsson och Svante Hultengren, med förord av Stefan Edman och Henrik Grape. Utgiven i samarbete mellan Naturvårdsverket, Svenska kyrkan och Naturcentrum AB. Boken handlar om biologisk mångfald i kyrkogårdsmiljön, om kyrkogårdsnatur och naturvård. Den är ett komplement till kunskaperna om kyrkogården som kulturell och historisk miljö. Även naturen har sin historia. Det finns både insekter, fåglar och lavar som uppskattar gamla, orörda miljöer, exempelvis riktigt gamla träd.

En av "mina" kyrkogårdar är utmärkt som fågelskådarlokal. Dels besöks själva kyrkogården av en del fåglar, dels kan man stå och titta på fåglar som vistas vid en närliggande sjö. Just nu finns några häckande starar under takpannorna på kyrkan. Ett par steglitsar har jag också sett där. Dem har jag tyvärr ingen bild på, men man kan säga att steglitsen är den nordiska papegojan. En otroligt färgglad fågel.

I markerna runt om finns vinbärssnäckor. (Min sambo har förbjudit mig att ta hem och tillaga dem... men jag är heller inte så förtjust i sniglar, det är vitlökssmöret som är godast.)

Där har jag också sett en liten snok som kom farligt nära klippaggregatet på åkgräsklipparen. Jag flyttade snoken och passade på att fotografera den. Tyvärr dålig bildkvalité, men det beror på att fotografen var så lyckligt upphetsad av fyndet.

En annan gång, när jag var på väg mellan två arbetsplatser, såg jag något mörkt ligga mitt på vägen. Det var en riktigt solig dag i slutet av april. Jag stannade bilen och gick fram för att titta. Och se, där låg en huggorm och värmde sig.

Jag hann ta ett par bilder av den, innan den fräsande och väsande ringlade iväg ut i markerna. Jag stannar alltid och tittar på ormar utmed vägarna, om det inte är uppenbart trafikfarligt. Då försöker jag också få dem att flytta sig bort från vägbanan. För mig känns det inget roligt att hitta överkörda ormar.

Härligt med dessa möten med djurlivet. På betald arbetstid!