Växtdiskriminering

Under semestern fanns en vikarie som skötte om mina kyrkogårdar. Vi fick arbeta tillsammans i två dagar före semestern, som inkörningsperiod för vikarien. Vi kom bra överens och det var en mycket arbetsvillig person.

I måndags när jag kom tillbaka, kände jag mig så nöjd när jag såg kyrkogårdarna. Vikarien hade gjort ett bra jobb. Det var precis så snyggt och prydligt som man kan önska. Och vi hade varit överens om att ogräs var vår gemensamma fiende.

Lite road blev jag när jag såg detta:Längs hela väggen - ogräs! Och jag kan förstå varför. Tidigare var det bar jord runt huset p g a grävningsarbeten som gjorts. Avsikten har varit att så gräs där, men det har inte blivit gjort än. Så klart att ogräs är det första som flyttar in. Vikarien hade inga större kunskaper om växter eller planteringar, och trodde förmodligen att det var en rabatt längs huset. Lite roligt är det att se ogräset i sin fulla prakt. Tisteln är långt över en meter hög och har precis börjat blomma. Den är egentligen fantastiskt vacker, och jag tackar min vikarie för att jag fick se den så här. Själv skulle jag kört över den med både trimmer och gräsklippare innan den fått en chans. Vissa växter är helt enkelt diskriminerade i vår överputsade värld.

Nå, definitionen av ogräs är väl egentligen sånt som växer där man inte vill ha det. Och i grusgångar vill jag inte ha någon växtlighet alls. Ogräset har jag samlat in i en plastkorg som blivit allt tyngre ju mer ogräs man fått bort. När den gamla korgen gick sönder så mycket att den nöp i fingarna så fort man lyfte upp den, fick jag nog. Jag åkte till Biltema och köpte en ny. Den nya korgen var något mindre och behändigare, och det fanns en liten vagn som tillbehör!

Vagnen blev jag omedelbart förtjust i! Den väger knappt något och man kan dra den med en hand. (Alternativet skottkärra måste man ju ha båda händerna till, och en del skottkärror väger mer än det man lastat i.) Tänk att slippa kröka rygg varje gång man ska flytta korgen. Tänk att slippa kånka korgen över hela kyrkogården. Tänk att för så små pengar få så mycket bekvämlighet. Tack Biltema, det här är en grej som jag gillar. Kanske blir ogräsrensningen aningen roligare tack vare korgen och vagnen...

Semester

Semestern började med att sambon och jag firade midsommar med rituell infärgning av gammalt trä, vilket är en svensk tradition som går långt tillbaka i tiden. Vårt hus är nu falurött och fint, och kan mäta sig med grannens som lät måla sitt för ett par år sedan. De vita detaljerna, såsom farstubro, fönster och knutbrädor har skrapats, oljats och målats. Nu återstår de höga höjdernas vindskivor och ett fönster på övervåningen. De detaljerna får vänta tills vi får hit en skylift. För min del får det gärna dröja en månad eller två...

Nu har vi ju inte spenderat HELA semestern med att måla hus. Vi har gjort en paus då och då för att åka till stan och köpa mer färg. Och ätit korv med bröd för att slippa laga mat. Och flämtat i skuggan på altanen då temperaturen stigit uppåt 28 grader.

Förra söndagen gav vi oss ut på en för oss typisk semesterresa. Vi åkte till grannkommunen fem mil bort och åt glass. På vägen dit plockade vi upp min mor och bror. Vi frossade i glass och sen åkte vi hem igen. Mor uttryckte sin glädje över att ha fått åka på semester en dag. Hon och jag har således helt överensstämmande uppfattning om hurdan en semesterresa är och ska vara. Och på måndag börjar jag jobba igen.

Dagen före ledigheten

Torsdagen före midsommarafton blev stressig. Delvis berodde detta på en krånglande gräsklippare. Hur nu en sådan kan få så omfattande betydelse för stresshormonpåslaget i en människokropp... men jag ska berätta.

Först klippte jag gräset. Sen parkerade jag klipparen några meter utanför garaget för att rengöra klippaggregatet. Så rengjorde jag aggregatet. Och när jag skulle köra in klipparen i garaget, vägrade den att starta.

Viktigast i det här läget var ju då att få in klipparen i garaget. Därför började jag leta efter de spärrar som ska lossas för att man ska kunna rulla klipparen framåt. Efter att ha micklat lite med maskinen, provat att knuffa den utan att den rörde sig en millimeter, ringde jag till generalagenturen för maskinen ifråga. Mannen som svarade var mycket trevlig och tjänstvillig och förklarade exakt hur jag skulle göra. Vilket var precis vad jag hade gjort. Jag tackade så mycket för hjälpen, och han önskade mig en trevlig semester.

Jag såg ingen semester i sikte. Hur kan man gå på semester när det står en jättedyr klippare ute i det fria, helt död? Och varför rörde sig inte klipparen när jag följt instruktionerna?

Eftersom maskinen inte lät sig knuffas, tänkte jag dra in den i stället. Fram med ett rep som lägligt nog låg inknölat på en hylla i garaget. Repet fästes i det kraftiga handtaget på klippaggregatet. Jag gjorde mig beredd att med kroppsvikt (60 kg) och muskelkraft (?) dra in maskinen. Och så drog jag. Ingenting hände. Jag tog i ännu mer. Maskinen gungade till.

I min hjärna, avdelningen för synintryck och synminnen, utspelade sig en Strongman-tävling där jag sett Magnus Samuelsson dra en lastbil på rekordtid. Ja, han utklassade alla konkurrenter med hästlängder den gången. Och jag BLEV Magnus! Och eftersom jag inte klarade av att dra in maskinen, så ryckte jag in den, bit för bit, några centimeter i taget.

Repet skavde in röda märken i underarmarna, svetten lackade, envisheten regerade, och maskinen kom ända fram till garageöppningen. Sen var det stopp. Jag fick den inte över tröskeln. Däremot fick jag en ljus idé. Det kanske fanns en hjälpare i närheten. Snickaren som har sin firma i en lada på andra sidan kyrkan. Och jo, han var där och han hjälpte mig. Tillsammans fick vi in monstret, och jag kände en evig tacksamhet gentemot denne man som lagt ifrån sig sina verktyg för att komma med och hjälpa mig. Han såg ju till att min semester äntligen kunde ta sin början.

Men varför hade allt gått så trögt? Jag kollade upp tekniska data om maskinen. Den väger över 300 kg... Skön semester!