Välkommen till adventsro i Viby kapell!

Får jag presentera lilla, vackra Viby kapell? Det står allra längst bort på nedre kyrkogården i direkt anslutning till den lilla minneslunden. Själva byggnaden är ganska oansenlig utvändigt. Kanske är det bara spåntaket man lägger märke till om man höjer blicken.

Kapellet användes förr som bisättningsrum. Samtal med en del kyrkogårdsbesökare har fått mig att förstå att en del människor har sorgliga minnen av sitt kanske enda besök i kapellet. Där har de fått se någon nära anhörig ligga i kistan i väntan på begravningen.

Andra har kanske inte ens reflekterat över byggnaden, och de som varit tillräckligt nyfikna har självklart fått se den invändigt. Jag har ju ständigt alla nycklar redo. Reaktionerna har varit positiva och jag tycker själv att kapellets enda rum är så vackert i sin enkelhet.

Eftersom kapellet nu inte längre används till bisättning, tycker jag att det kan användas till annat, till glädje för så många människor som möjligt. Därför föreslog jag att vi skulle ha kyrkkaffet där en gång i somras, och det kan inte beskrivas på annat sätt än succé. Faktiskt! Det var helt enkelt fantastiskt trevligt den gången.

Nu, i advent, i väntans tider inför stundande julhelg, väcktes kapellet ur sin höstliga slummer. I torsdags kväll arrangerade vi, d v s jag samt ytterligare en vaktmästare och vår diakon, något som vi kallar "adventsro" i kapellet. Själva namnet och upplägget med adventsro har vi helt sonika plagierat. Det har förut förekommit i Veta kyrka för ett antal år sedan. Enligt de uppgifter jag fått, var det Vetas dåvarande vaktmästare som presenterade idén och var delaktig i genomförandet.

Och vad ska nu denna kolsvarta bild illustrera? Jo, det mörker med små ljusglimtar som mötte dem som deltog i adventsro. Det finns bara belysning i minneslunden. Resten av nedre kyrkogården ligger i fullständigt mörker. Därför satte vi ut mängder av marschaller för att guida besökarna rätt.

Invändigt var kapellet desto mer upplyst. Mängder av ljus var tända. Fotot är inte taget vid tillfället för adventsro, utan dagen efter medan dagsljuset letar sig in genom det enda fönstret i byggnaden.

Sammanlagt blev vi tjugo stycken och rummet kändes välfyllt av alla härliga människor som dök upp. Kanske hade vi kunnat klämma in ett par, tre stolar till men sen hade det varit stopp. Min glädje kände inga gränser när jag såg den ena efter den andra komma in och fylla rummet med sin närvaro.

Kapellet har vita väggar, blått tak med bjälkar och ett ljust stengolv. Altaret fick bära ett antal röda taizéljus som börjar fladdra väldigt fint när de varit tända ett tag.

Själva innehållet då? Jo, adventsro har som syfte att erbjuda människor en möjlighet att varva ner, att stilla sig och helt slappna av. Vi spelar meditativ musik från cd, läser dikter eller andra, korta texter som ger möjlighet till reflektion, och så har vi ljuständning i stillhet och tystnad. Adventsro pågår i en halvtimme. Därefter serverar vi kaffe, saftglögg och pepparkaka till alla som vill stanna kvar en stund till i lugn och ro, stämning och gemenskap.

Adventsro kommer att genomföras ytterligare tre gånger enligt följande:

Torsdag 1 december kl 18 i Veta kapell
Torsdag 8 december kl 18 i Viby kapell
Torsdag 15 december kl 18 i Veta kapell

Varmt välkommen att vara med oss då!

Prioriteringar

På ett forum på nätet hittade jag en tråd med en diskussion om hur det är att arbeta på en kyrkogård. Min summering av den diskussionen är följande: om man jobbar på en kyrkogård klipper man lite gräs, krattar lite grus och rensar lite ogräs och ibland kan man ta sig en lur bakom en häck. Sådan är inte verkligheten i vårt pastorat.

Om ovanstående skulle vara sant, kan jag inte förstå hur arbetsgivaren tänker. Eller för den delen, hur arbetstagarna tänker. Möjligtvis räknar man med att det finns en arbetsledare som har ansvaret att hålla koll på precis allting och därefter ge arbetsorder. Man gör vad man blir tillsagd och inte ett dugg mer. Fast jag tror faktiskt inte att en arbetsledare någonsin skulle vare sig acceptera eller beordra någon att lägga sig att sova på arbetstid på kyrkogården.

Där jag arbetar krävs det att var och en tar ansvar. Vi vaktmästare har varsin kyrka och kyrkogård att ta hand om. Ifall man latade sig på det där sättet, skulle riktigt otrevliga saker kunna hända. Det är ju vi som finns på plats som måste ha koll på allt som kan utgöra fara för människor och fastigheter.

Det handlar om att hålla koll på temperatur, fukt, inflyttade gnagare och diverse annat i kyrkorna. Att då och då inspektera tak och rännor. Att hela tiden hålla uppsikt över kyrkogårdens ytor, farliga sättningar, hål som uppkommer när kistlock ger vika och jordmassor hastigt sjunker ihop. Att veta om graden av lutningen på en gravsten utgör en fara eller inte.

Kyrkogårdens träd är ytterligare något som kan vara riktigt farligt. Det kanske inte alla tänker på. Träd är ett känsligt kapitel. En del vill ha stora trädkransar runt kyrkogårdarna, andra tycker att träden kunde tas bort för att släppa in solskenet. Träden utgör dessutom både ett kulturarv och en biotop vilket gör att deras existens har företrädare från olika vetenskaper. Och träden kan också utgöra fara för livet.

På Viby kyrkogård, nedre delen, alldeles bredvid kapellet, står ett kastanjeträd. Det blommar fantastiskt vackert på våren, och strösslar ut mängder av kastanjer på hösten. Denna höst har den också börjat "strössla" med grenar. En rejäl klump död ved lossnade en dag och föll till marken. En del av grenarna hade drabbats av sjukdom. En trädvårdare tillkallades för att avvärja faran.

När grenar med en diameter på cirka 35 cm ser ut så här, är skadorna tydliga för blotta ögat om man står på marken nedanför och tittar upp i trädet. Det här har inte hänt i år, eller förra året. Det här angreppet har pågått länge. Nu är jag glad att kunna meddela att de sjuka grenarna är borttagna och att det förhoppningsvis är säkert att vistas under trädet igen.

I arbetet som kyrkvaktmästare krävs hela tiden att man prioriterar bland arbetsuppgifterna. Vi kan ha olika grunder för prioriteringarna. Ett arbete som det här med trädet går före allt annat när det väl blir tillfälle att få det gjort. Vissa andra saker får bero under tiden.

Nästa prioritering i arbetsordningen har inte med människors säkerhet att göra. Det har i stället att göra med att församlingshemmet i Viby är till salu. De senaste veckorna har en kollega och jag satt av en del arbetstid till att tömma förråd och utrymmen i församlingshemmet. Massor av möbler och föremål ska flyttas. Det tar mycket tid, av flera anledningar.

Det tar tid att bära, lasta och köra bort saker. Det tar tid att ta reda på var de olika sakerna kan få ett nytt hem. Det tar tid att flytta på andra saker för att få plats med saker från församlingshemmet. Däremellan ska det grävas gravar, hanteras gravstenar, skrivas minnesanteckningar från senaste personalsammankomsten, veckostädas i kyrka och på kyrkogård, blåsas och klippas löv, vinterbonas i minneslunden och så ska vi planera och genomföra Adventsro i Viby och Veta kapell vid fyra tillfällen. Så ser ni någon som ligger och sover bakom en häck på Viby kyrkogård, så är det INTE jag.